Den bästa scenen i bioaktuella ”Selma” är ett telefonsamtal.
Mitt i natten ringer aktivisten och pastorn Martin Luther King upp gospelikonen Mahalia Jackson. Han bär medborgarrättsrörelsen på sina axlar och vet inte längre var han ska vända sig.
Mahalia Jackson, som spelas av jazz- och r’n’b-artisten Ledisi, gnuggar sömnen ur ögonen, sätter sig på sängkanten och sjunger ”Take my hand, precious Lord”.
Martin Luther King trycker luren mot örat. För tittaren blir det ett nästan plågsamt privat ögonblick i en berättelse om en människa som levde mitt i offentligheten, framför dragna batonger och gevärspipor. Vad kan vara mer förtroligt och personligt än ett telefonsamtal med en vän på natten?
Scenen illustrerar hur central den majestätiska gospelstjärnan och hennes musik var i medborgarrättsrörelsen på 60-talet. Hon skulle senare, efter att Dr. King mördats i Memphis 1968, sjunga samma psalm på hans begravning.
Ingen har någonsin gjort den bättre än Mahalia Jackson. Hennes röst får Grand Canyon att kännas som Legoland.

Om telefonsamtalet någonsin skedde i verkligheten är i egentligen oväsentligt. Jag har sällan sett en vackrare och mer dramatisk bild av musiken som tröst, musiken som styrka, musiken som verktyg för att orka ta ett steg till, höja rösten och göra politisk skillnad.
I ”Selma”, som handlar om den 87 kilometer långa protestmarschen för afroamerikanernas rösträtt mellan Selma och Montgomery i delstaten Alabama 1965, går musiken hand i hand med demonstranterna. Det är en nödvändig påminnelse om att den starkaste musiken nästan alltid handlar om kamp och motstånd.
I eftertexterna, när det Oscarsbelönade ledmotivet ”Glory” med Common och John Legend spelas, understryker regissören Ava DuVernay att ”Selma” inte är en historielektion. Common rappar om att gå genom Ferguson med resta händer och att händelserna i Selma är här och nu.
Den som läste reportaget om Ferguson i söndags i DN märker snabbt att Common inte överdriver. Ifjol sköts artonåringen och afroamerikanen Michael Brown ihjäl av en vit polis utan att något åtal väcktes. Ferguson fläckas bland annat av en systematisk rasism där svarta medborgare bötfälls för att finansiera polisens och kommunens verksamheter.
Protestmarschen i Selma vann mycket, men den har fortfarande inte gått i mål. Och avståndet mellan Selma 1965 och två av de senaste månadernas mest omtalade skivor är kortare än bron Edmund Pettus Bridge.
Precis som ”Selma” tar både D’Angelos ”Black Messiah” och Kendrick Lamars ”To pimp a butterfly” avstamp i soul-, jazz- och funkhistorien för att kommentera sin kaotiska samtid.
Skotten och kravallerna i Ferguson fick D’ Angelo att släppa ”Black Messiah” tidigare än planerat. Den som lyssnar noggrant i låten ”The charade” hör hur han lyckas sammanfatta månader av protester i två textrader:
”All we wanted was a chance to talk, ’stead we only got outlined in chalk.”
Kendrick Lamar är ännu aggressivare, råare och komplex på ”To pimp a butterfly”, vars omslag pryds av svarta män som trampar ner en vit domare i gräset framför Vita huset.
Framför allt passar D’ Angelo och Kendrick Lamar väl in i en spellista med några av musikhistoriens största protestlåtar. De flesta är inspelade på 60-talet, många var med i filmen ”Selma”. (På förekommen anledning kan spellistan exempelvis användas till att dränka ljudet från mötet mellan Fredrik Skavlan och en representant från ett nyfascistiskt parti nu på fredag i SVT.)
Listan måste innehålla James Brown, Nina Simone, Sam Cooke och ”Dancing in the street” med Martha Reeves And The Vandellas – en Motown-hit som svarta aktivister laddade upp med inför både konfrontationer och fredliga aktioner. Blandningen av uppvigling, eufori och ”Yes, we can”-power är perfekt.
Plus minst tre spår med Curtis Mayfield i huvudrollen. Få har med sin musik predikat om att alla förlorar på ojämlikhet och rasism med samma värme, att kampen mot rasism är allas ansvar, en angelägenhet för oss, inte ”dem”.
Filmen ”Selma” inleds med att några medlemmar i Ku Klux Klan tidigt en söndag bombar en baptistkyrka i Birmingham, Alabama, den 15 september 1963. Attentatet blev symbol över amerikansk apartheid och Martin Luther King höll ett berömt begravningstal över offren.
Det sägs att John Coltrane tolkar Kings eulogi i balladen ”Alabama”. Det som inga ord kan uttrycka försöker Coltrane förmedla med sin tenorsaxofon, en ödesmättad sorgesång över fyra mördade flickor.
De hette Addie Mae Collins, Denise McNair, Carole Robertson and Cynthia Wesley.