ROCK Det stående intrycket är att Lzzy Hale är lite för bra för gruppen som delvis har tagit hennes namn. Hon har ju en utstrålning kan få Slash att tappa hatten då de delar scen, en röst med riv och självsäkerhet som står stark även då omgivningarna inte är de mest gynnbara. Därför är det extra trist att hon inte får bättre material än så här att jobba med. Liksom i fallet med de två föregångarna är mycket på ”Into the wild life” tämligen lättglömd och välborstad radiorock av tidstypiskt amerikanskt snitt. Den doppar sina fries i Heinzketchup, tar lydigt isen före colan och biter knappast efter mer än den kan tugga. De få hal(l)elujastunder som finns är därför väldigt välkomna. För även om ”Dear daughter” låter som något från Mike And The Mechanics 80-tal ger den frontkvinnans röst fullt spelrum och ”I like it heavy” gungar likt Georgia Satellites. Jag förutsätter att det bara är en tidsfråga innan Lzzy utvecklar den talangen på egen hand.

BÄSTA SPÅR: ”The reckoning”.