JAZZ Vilken är den bästa Billie Holiday-skivan? Var börjar man?
Frågan är så omöjlig att mitt svar får bli: var som helst.
Holidays röst skär genom såväl generationer som teknik. Jag hittade till den där milt leende, djupt sorgsna bluesstämman via en simpel lågbudgetsamling på postorder men även i de långt ifrån perfekt graverade vinylversionerna knäckte ”Strange fruit” och ”God bless the child” mina 17-åriga rocköron.
I tisdags skulle Bille Holiday ha fyllt hundra år och jubileet firas förstås rejält, inte minst på skiva. Härom veckan kom samlingen ”The centennial collection” och på själva födelsedagen släpptes klassikern ”Lady in satin” i vacker, utbyggd 3 CD-utgåva.
Albumet – hennes näst sista innan bortgången 1959 – spelades in med Ray Ellis orkester under två februaridagar 1958. Holiday var hårt märkt av droger och mycket av den forna styrkan i rösten hade försvunnit. Jazzpubliken har därför tjafsat om albumets kvaliteter sedan dess. Men i min värld är det där sargade i fraseringen, alldeles, alldeles nära mikrofonen, det som gör hela skivan.
Så varför inte börja här? Ni lär garanterat vilja höra mer.
BÄSTA SPÅR: ”I’m a fool to want you”.