Senast jag såg gruppen i det lilla formatet var i mitten av 1990-talet på någon slags ungdomsgård i Vetlanda. Scenen bestod av rangligt staplade lastpallar, någon direkt backline var det inte tal om, jag stod med en vass kant i magen och försökte leka fotojournalist (en bana jag snabbt övergav), och varje gång Dennis Lyxzén landade på ”scenen” i ett jämfotahopp fick jag nya stickor i huden. 

En trekvart senare kändes mellangärdet som en välanvänd voodoodocka, några bilder att tala om hade jag inte fått och bandmedlemmarna liksom flöt ut över lastpallarna.

En klassisk Refused-spelning på landsbygden à la 1994, alltså.

Mellan nämnda episod och i dag skiljer det nästan 21 år. Umeåensemblen har under tiden lyckats revolutionera hela den hårda musikscenen i och med den banbrytande, men på sin tid extremt missförstådda, ”The shape of punk to come”. De har turnerat skiten ur sig, bråkat, hatat, imploderat till tonerna av polissirener mitt under en USA-vända – och hunnit återförenas för en rad spelningar både här och där 2012 på något som såg ut att vara en kortlivad revanschrunda för det som aldrig blev av på andra sidan millennieskiftet.

Men så är det ju emellertid inte. I måndags bekräftades den sensation som det länge mumlats om i branschen – att Refused i sommar återvänder med ett nytt album och samtidigt presenterades singeln ”Elektra” via diverse nätkanaler. En låt som chockade många genom att vara producerad av Shellback (Backstreet Boys, Taylor Swift med flera) men som också överraskade en hel del genom att den var jävligt bra. En slags värdig fortsättning på det som aldrig blev, där i slutet av 1990-talet.

Det skiljer 17 år mellan det inledande resonemanget och i dag. Karriärer har byggts vid sidan om, de ungdomar som en gång sågs som riksveganer och språkrör för en nykter generation har vuxit upp och blivit män. Idealism har ersatts av pragmatism och den där tillfälliga återföreningen för tre år sedan har blivit avstampet till en helt ny karriär.

Därför står då Refused årsmodell 2015 – i livesituationen förstärkta av Mattias Bärjed från The Soundtrack Of Our Lives – på en liten scen i hjärtat av Nyhipstersöder, redo att visa upp sitt nya jag. Med tanke på kvällens utformning med en jättegenerös gästlista och föregången av ett hysch-hysch som alla visste om är det här snarare en presentation än en konventionell spelning. Ett tillfälle att värma upp lederna inför sommarens festivalspelningar (exempelvis Bråvalla) och att lufta material från kommande comebackalstret ”Freedom”, som släpps i slutet av juni. Förutom redan nämnda ”Elektra” får vi provsmaka ”Françafrique” och ”Dawkins christ”, medan resten av repertoaren i stort sätt ägnas åt ”The shape of punk to come”.

Och någonstans här gör den där spelningen i Småland 21 år tidigare sig påmind. För även om jag förstår kvartettens ambition och önskan att vara mer än ett hardcoreband går det inte att skaka av sig en längtan efter fler tidiga låtar än blott ”Rather be dead” och ”Coup d’ ètat”. Låt vara att ”Pump the brakes”, ”Everlasting” eller ”Strength” rent estetiskt skiljer sig mycket från det gruppen kom att bli och vill vara i dag, min inre 20-åring saknar ändå det där ursprungliga och rudimentära.

Därmed inte sagt att comebacken är något annat än jättebra. Trots att David Sandström spontanstångades med barnen längst fram på Madballs spelning i huvudstaden kvällen före är trumspelet inget annat än superenergiskt. Dennis Lyxzén kråmar sig och studsar i mitten och när ”New noise” går ut som näst sista nummer känns intima Debaser Strand två storlekar för liten.

Så nog finns det skäl till den här comebacken. Och det ska bli riktigt spännande att se var den tar vägen.