VANCOUVER. Bara timmar kvar till nedsläpp på Rogers Arena i Vancouver.
I vanliga fall skulle det handla om hockey.
Rogers Arena är hemmaplan för Vancouver Canucks och de svenska NHL-stjärnorna Daniel och Henrik Sedin.
Men sent i natt svensk tid är det U2 som har premiär för sin nya turné ”Innocence + experience”.
Bandet har repat i en månad med sina nya puck i Vancouver. Det verkar som om de har arbetat i ett kassaskåp. Mycket lite har läckt ut från repetitionerna. Däremot är ryktena lika många som alla måsar som väsnas i den hippa staden på Kanadas västkust. Staden känns som om en rik hipster har gjort en ny och mer urban design av Norrland.
U2 har en mobil studio med sig i Vancouver där de arbetar på uppföljaren till sitt senaste och trettonde studioalbum ”Songs of innocence”. Arbetstiteln varierar, men verkar landa i ”Songs of experience”. Det känns på förhand föga trovärdigt, men det spekuleras bland annat om att publiken i kväll kommer kunna köpa nya skivan direkt efter konserten. (Den som vill läsa mer, mycket mer, om bandets kommande skivor klickar här.)
Nåja.
Det skulle i så fall vara hårresande för en jetlaggad rockjournalist. Sömnen kan gå och kamma sig tills på söndag.
Vad gäller premiärens setlist ska konserten vara uppdelad i två delar. Det första partiet kommer vara mer låst vad gäller innehåll och form, det andra ska lämna större utrymme för spontana infall och överraskningar.
En nyfiken bloggare har smugit runt arenan och hållit ett glas mot väggen och hört flera tagningar av ”Raised by wolves” från ”Songs of innocence”. Låten är gruppens uppgörelse med bilbomberna i Dublin och Monaghan 1974. 33 civila människor dog och över 300 skadades i ett av de värsta attentaten i Irlands historia.
Låten är djupt personlig för Bono. Texten berättas ur Andy Rowens perspektiv som var bror till Bonos barndomsvän Guggi. Morden bidrog till att Andy ramlade ner i ett heroinmissbruk, något som U2 sjunger om i balladen ”Bad”.

Annars handlar mycket om rena teknikaliteter.
Det utlovas ett nytt surroundljud för arenor som ska slå publiken med häpnad. Scenen är uppdelad i tre delar och sträcker sig över hela arenagolvet. Bildprojektionerna ska vara ”wow” och ljuset siktar på att få betyget ”awesome”. Och så vidare.
Men musiken är ändå viktigast, eller?
Tillåt mig få komma med några önskemål där inte ett enda spår finns med på klorbleka ”Songs of innocence”.
1. ”Love rescue me”
En av bandets mest bortglömda och bästa ballader. Det hörs knappt, men i kören står självaste Bob Dylan. När Bono drabbas av den heliga ande och fyller lungorna med gospel mot slutet är han däruppe med några av de allra ädlaste vita soulsångarna som Steve Marriott från Small Faces eller en ung Steve Winwood.
2. ”Stay (faraway, so close)”
Lyssnat på albumet ”Zooropa” på sistone? Nej, vem har väl det? Men ”Stay (faraway, so close)” hade platsat på både ”The Joshua tree” och ”Achtung baby!”.
3. ”With or without you”
Man ska inte lura sig själv. En U2-konsert utan ”With or without you” är som att stava gruppens namn utan ”u”. Speciellt versionen där Bono lägger till de extra ”shine like stars”-raderna. Hey, arenarock ska alltid innehålla nostalgi. Kent har faktiskt spelat in en cover på balladen. De kallade den för ”747”.
4. ”Where the streets have no name”
Samma sak här. Stadiumrockens svar på fartyget Titanic får alltid Coldplay att likna Banarne.
5. ”Angel of Harlem”
Hela albumet ”Rattle and hum” är över huvud taget oförtjänt utskällt.
6. Vad som helst utom ”Get on your boots”
Goes without sayin’, som de ofta uttrycker det på den här sidan av pölen.

Tills vidare, här är U2 hos Jimmy Fallon: