Vi börjar kunna mantrat vid det här laget. Kreativiteten hyllas, skaparprocessen hävdas röra på sig och bandet säger sig ha hundratals riff eller hinkvis med idéer.

Hur mycket av detta som är tomt prat och spel för gallerierna är naturligtvis omöjligt för en utomstående att korrekt sia om, men nog är det som att åren före ”Death magnetic” går i repris. Extra tillspetsade och utdragna.

För nog tycks det som att arbetet med Metallicas tio studioskiva – och den första sedan ovan nämnda 2008-giv, bajskorven ”Lulu” extremt oräknad – går ovanligt trögt, även med deras mått mätt. När jag förra året intervjuade Lars Ulrich till Aftonbladet Hårdrock! lovade han dyrt och heligt att studioarbetet nu skulle vara deras högsta prioritet och att vi ”inte skulle störa dem på ett och ett halvt år, tack så mycket”. Nu var det bara en sak som gällde – att göra den där plattan alla skriker om.

Ändå har det ju inte blivit så. Trots att ”Lords of summer”, premiärspelad som extragodis för fansen under den så kallade Metallica by request-turnén 2014, skulle vara vägledande för promenaden in i skaparbubblan har det inte hänt så mycket på den fronten. Snarare har Ulrich i en ganska så färsk intervju sagt att vi får vänta … ännu ett tag. ”Jag skulle inte undvika att gå på toa av rädsla för att missa något”, som han själv har uttryckt det.

Det finns naturligtvis en anledning till detta. Och som så många gånger tidare handlar det om pengar.

Lite enkel företagsekonomi här: När en verksamhet tappar i vinst finns det egentligen två saker att göra. Antingen skära i kostnaderna eller öka intäkterna. Det är så elementärt att till och med en lågstadieelev begriper detta.

Och det är just i den situationen som Metallica befinner sig just nu. Inflödet av kontanter är för lågt, utflödet för stort och då är det bara till att se till att kulorna flödar in på något sätt.

Vi kan göra den här jämförelsen. Aftonbladet har flera hundra personer anställda som ska ha lön, tolv månader om året, 52 veckor och 365 dagar. Därför måste vi se till att det också genereras pengar till detta – och våra profithungriga aktieägare – genom att exempelvis sälja en tidning, dra in Pluskunder på webben eller kränga annonser. Inget konstigt med det egentligen. Men ponera nu att de högsta hönsen drog sig tillbaka i ett rum i ett och ett halvt år, och under den tiden stoppade all verksamhet samtidigt som vi anställda ändå fick våra lönecheckar den 25:e varje månad utan avbrott. Det säger ju sig självt att det inte är en hållbar lösning.

Ungefär där befinner sig Metallica nu. Med tanke på att bandet är ett stort företag med hundratalet anställda går det helt enkelt inte att trycka på paus under en längre tid utan att intäkterna börjar sina. Tidigare kunde en sådan paus försvaras med att det fortfarande såldes skivor, och att kassaflödet därmed inte fullkomligt avstannade under liveinaktiva perioder.

Som alla vet är situationen väldigt annorlunda nu 2015. Även om den digitala försäljningen tickar på och intäkterna från streaming fortsätter växa är dessa inte alls i närheten av den profit som genererades under skivbranschens mest inkomstbringande år. Har man dessutom, precis som Metallica har gjort, kastat sig in i det ena förlustprojektet efter det andra i mångmiljonklassen krävs det knappast någon Handelsexamen för att begripa att årsredovisningarna inte direkt är några börsraketer.

För visst har kvartettens satsningar de senaste åren – den egna festivalen Orion Music + More samt biofloppen ”Through the never” för att nämna ett par – grävt djupa hål i kassakistorna. Vilket biografiförfattarna Paul Brannigan och Ian Winwood, aktuella med boken ”Into the black”, också har slagit fast. Enligt deras beräkningar är det nämligen fullt sannolikt att Metallica inte har gått med vinst sedan 2010 och att det är därför de gör konstiga framträdanden, likt det för anställda på nätföretaget Salesforce i San Francisco i februari, och att de ger sig ut på vägarna i Europa ännu en sommar.

I kväll är det dags för EU-premiär i tyska Gelsenkirchen, där jag också just nu befinner mig. Exakt vad denna kommer bjuda på i showexklusivitet eller när det kommer till själva repertoaren är svårt att sia om, men om ensemblens framträdande på Rock In Rio i Las Vegas för tre veckor sen tycks det bli business as usual. Med den kosmetiska förändringen att ”Fuel” får agera öppningsnummer för första gången nånsin och att ”King nothing” plockas fram ur den garderob låten har befunnit sig i sedan 2011. I övrigt – låtarna vi kan och älskar. Men får ta del av under ungefär varje gig de gör.

Exakt hur det faller ut får jag – och ni – facit på under kvällen och natten. För mig är det nämligen premiär just i dag för att direktpublicera recensionen just här på Musikbloggen så fort den är färdigskriven. Vilket torde betyda att den är online någon gång mellan midnatt och klockan ett.

Det vill ni så klart inte missa, eller hur?