Fyrtio minuter in i konserten klättrar Nick Cave på stolarna.

Han släpar ner en kvinna i armen, uppviglar publiken att lämna sina platser och smular sönder allt vad brandsäkerhet heter.

Tack och lov för den vändningen.

För det hade blivit gravt långtråkigt annars. Det är slöseri med Nick Cave att låta honom sitta välstruken och ordnad framför ett piano. Det finns det så många tråkigare artister som kan göra istället. När den 58-årige australiern presenterat ”Brompton Oratory” som en ”classic piece of mid period Cave” känner antagligen också han att det är för mycket konferens över det hela. Det är sofistikerat på det vuxna, tillrättalagda sättet. Nick Cave som svartrocksprofessor i, sin sedvanliga, kostym och skjorta.

Så fort bandet satt igång ”Higgs Boson Blues” bestämmer sig rockvärldens meste kontorist – han som har en förkärlek för att skriva låtar på arbetstid i sitt arbetsrum – för att riva upp ordningen.

Han rusar ut i gången, klättrar över stolsrader och skapar allmän oreda.

Uppviglaren Cave – han som i sina bästa stunder härjar likt en uppeldad sektledare – är sitt vanliga jag igen. Han lockar publiken längst fram och där – utan staket och vakter – får de lägga sina händer på hans hjärta. Han signerar en bok i farten och skakar händer. Mellan Nick Cave och publiken finns inte längre några hinder.

Han styr och ställer medan bandet – medlemmar av The Bad Seeds som ikväll inte är här som den formationen – ständigt har hans rygg.

Som bäst är det när Nick Cave får fullständigt fnatt och vankar av och an över scen innan han övergår till sina uppeldande mässanden.

När han beter sig så vettvilligt att man skulle byta vagn av om hans låtar plötsligt kom in på tunnelbanan.