POP Ett amerikanskt band som hette Cracker skaldade en gång i början av 90-talet:
”What the world needs now is another folk singer like I need a hole in my head.”
Låten hette ”Teen angst” och är fortfarande en alldeles ypperlig rockstänkare.
Men sångaren David Lowery hade fel. Världen behöver alltid fler singer-songwriters. Det växer alltid upp nya unga artister med ett blossande behov av att försöka formulera viktiga saker om livet till några Am, C och G som söker sig samma vägar som de har gjort otaliga gånger sedan den 19-årige Robert Allen Zimmerman från Hibbing, Minnesota klev av bussen på Manhattan en januaridag 1961.
De unga artisterna med akustisk gitarr har ofta ungefär samma skivor med Jackson Browne och Joni Mitchell hemma i hyllan men var och en kommer med unika personliga erfarenheter som adderar något till traditionen.
Och den energi som föds när ännu en storögd sångare förlorar sig i de där ackorden är mer än nog för att hålla genren vid liv.
Viktor Olsson är 22 år och kommer från Stenungsund, lika delar industrisamhälle och västkustidyll några mil norr om Göteborg. På sitt debutalbum sjunger han om att växa upp just där men också om familj och konventioner, att flytta, bo på 27 kvadrat, en vän som gick bort och – förstås – den fantastiska, fruktansvärda, outgrundliga kärleken.
Olsson bär sina influenser med stolthet – låter rent av både Tom Petty och Håkan Hellström vara med i texterna – men droppar också Swedish House Mafias ”Leave the world behind”, för även den är ett soundtrack till den värld han rör sig i och försöker förstå.
Singeln ”Regn” är en av vårens stora poplåtar och albumet kommer med precis samma fina blandning av snärtiga melodier, akustisk melankoli och blåögd soul.
Inte minst soulen ser producenten Peter Morén till att lyfta fram på ett förträffligt sätt, med varm vintagebotten under en krispigt melodisk yta. Helt rätt tänkt då Olsson har känslighet och nyanser i rösten som vi annars är vana vid att höra från betydligt äldre vokalister.
Ibland, i vissa texter, vill Viktor Olsson möjligen lite mer än han ännu klarar av. Men betydligt oftare hör jag utsökt singer-songwriterpop med någon som helt utan vassa armbågar tar en alldeles självklar liten plats i traditionen.