Jag var i Storbritannien i helgen. Storbritannien är en jättetrevlig ö med bara vissa anmärkningar i marginalen för isolering av väggar och materialval när det gäller golv. Men det fina med landet är att Popmusiken bor i varje provisoriskt renoverade hörn, varje sorgliga tvättomat, varje torftiga ”caf”.

Jag välkomnas av den redan på toaletterna på Heathrow. Som det brukar heta – en måste vara där. Och note att det är en gammal Coldplay-låt.

Och så detta att åka taxi över Themsen och sedan förbi Waterloo Station, fredag kväll. Det är stört omöjligt att inte nynna ”Terry meets Julie, Waterloo Station, every Friday night”. 

Nottingham är en svårare stad att älska. Gatorna är fulla av spyor och tveksamt klädda studenter och luften är så kvalmig av avgaser att det sticker i lungorna. Men att gå vilse på en klubb och hamna på en balkong med utsikt över ett klistrigt dansgolv där alla ölskvalar med till en hårpolisongs-dj som spelar den här refrängen.

”Sometimes I fantasize
When the streets are cold and lonely
And the cars they burn below me
Don’t these times
Fill your eyes”

Det är någonting med England som jag aldrig verkar komma över. Det har nåt.
Jag återvänder med rapporter från nutiden när jag lyckats skaka av mig denna nostalgi.
Tills vidare är det 1989 och regnblanka gator i Nottingham.