NORJE. John Connelly både ser ut och agerar som Patton Oswalt, medan nyrekryterade gitarristen Erik Burke tycks hämtad från Hatebreeds roddargäng.

På första Sverigebesöket på 26 år är New York-truppen ett väldigt annorlunda gäng, men låter ändå som om högtalarkalibreringarna har fastnat på 1989. Soundet är rått och skitigt på ett bra sätt, skevt och raspigt men ändå kraftfullt, och det är omöjligt att inte svepas med när klassikerna staplas på varandra.

”F# (Wake up)”? ”Sin”? ”Critical mass”? ”Torture tactics”? ”Trail of tears”? ”Brainwashed”? Fucking jävla ”Survive”?

Japp. Alla de där relikerna från 1980-talets sista år finns där. Tillsammans med några bitar från aktuella ep:n ”Pounder”, där titelspåret tycks skarpast i sin Motörhead-pumpane ruffighet.

Samtidigt är det precis vad presentatören Mattias Lindeblad poängterade före giget – Nuclear Assault är finsmakarthrash. Ett namn för de närmast hängivna som ofta sorteras bort när branschens mest inflytelserika ska räknas upp. Lite för fula och hardcoresmutsiga för att tilltala den genomsnittlige Metallica-bangern, för skrikiga och ridna av kalla kriget-ångest för att trivas vid sidan av Sepultura.

Därför är det ju också beklämmande glest vid scenen. Som att bandet spelar endast för oss som var där då det begav sig, utan att egentligen inte ha lockat en ny själ på den här sidan 1990.

Synd, kan det ju också kallas. För gourmetmangel torde kunna kittla även en mindre kräsen gom.