NORRKÖPING. Astonomiska ambitioner, en show som siktar mot stjärnorna och en repertoar med såväl rymd som raketbränsle.

Svårare än så behöver det inte vara att göra arenarock av främsta klass.

Så sent som för fyra år sedan avslöjade Matt Bellamy att Teignmouthtrion hade väldigt konkreta planer på att någon gång i framtiden spela i rymden.

Måhända högtflygande planer bortom det troliga och rimliga, men det säger något om vilka visionära ambitioner som Muse verkar utifrån. Och vilket gör det fullt naturligt att bandet på sin Bråvallapremiär i alla fall får skjuta upp sig till månen via själva namnet på scenen.

Som avrundning strax efter midnatt på fredagkvällen är ensemblen också en närmast astronomisk upplevelse. Showen är så galet snygg att man ofta står och bara häpnar i småregnet när det skjuts konfetti och snirkliga serpentinlängder i ”Mercy” eller skickas ut stora svarta ballonger i ”Reapers”. Den är detaljrik och genomarbetad, där varje låt förstärks av videokollage och en ljuskomposition som torde synas ända till Finspång.

Med tanke på att senaste skivan ”Drones” har tagit ett steg tillbaka mot rockigare och mindre symfonityngda tongångar blir också den musikaliska grunden en uppvisning av gruppens mer återhållsamma och direkta stunder. En extra lycklig ”Bliss” och en superladdad ”Plug in baby” hämtas från ”Origin of symmetry”, ovan nämnda årsgiv får sin beskärda del i repertoaren via fem stycken medan det i övrigt plockas stjärnstoff från såväl ”Absolution” som ”Black holes and revelations”, ”The resistance” samt ”The 2nd law”.

På sitt sätt är det en uppvisning i hur arenarock ska göras och presenteras. Utan ursäkter för att gesterna är stora och en smula överdrivna, skamlösa och stolta – och dessutom med en dunderfet ljudbild som ligger nära tvättäkta audiofilklass.

Galaxer i mina braxer, vilken stjärnsmäll.