METAL På sätt och vis känns det väldigt märkligt att ens tänka sig ett nyktert High On Fire. Jag menar, trion har ju berusning inskrivet i bandnamnet, bottnar i überknarkiga Sleep och har genom karriären gjort sig kända som flitiga nyttjare av såväl doobietobak som avsevärt tyngre stimulantia. Men sedan frontmannen Matt Pike festat sin lever till måndamm har han tvingats omvärdera sina livsval och återvänder här med en mindre dimmig granskning av tillvaron.

Med detta sagt – allmän väg upphörde någonstans väldigt långt från ”Luminiferous” själva ideologiska värdegrund. Här låter Pike nämligen sina teorier om ett världsomspännande nätverk av rymdödlor som styr den politiska och ekonomiska makten flöda fritt på ett sätt som får Dave Mustaine att framstå som sansad och jordnära, men utan att för den sakens skull snurra in sig i någon diffus härva.

Desto svårare är det då att bena ut exakt vad Oklandgruppen egentligen spelar. Likt ett sidoskott ur den brokigaste av metalbuskar ligger den alltsomoftast mellan skitig Motörhead-rock, crustpunkig lort, prototypthrash och Celtic Frost-tyngd. Ständigt egensinnig, sällan obegriplig – alltid någonstans vid sidan om.

Vid ett flertal tillfällen funkar det ypperligt på sjundegiven. Inledande ”The black plot” känns direkt hämtad från utmärkta ”Snakes for the divine”, titelspåret rusar på likt Hellhammer på fel varvtal medan semiballaden ”The cave” petar in en ny pinne i brasan. Så att säga att det rehabrestaurerade High On Fire har tappat glöden är långt ifrån sant. Även om den där slutliga hettan inte riktigt finns där.

BÄSTA SPÅR: ”The falconist”.