In Flames
Konsert på Panoramascenen, Bråvalla.
Längd: 85 minuter.
Bäst:  ”The chosen pessimist” för framträdandet, ”Take this life” för stämningen.
Sämst: Sett till hur stark den är – ”Alias” har låtit betydligt bättre.
Publik: Festivaltorsdagens största och mest lojala.

NORRKÖPING. Pyrot är omtalat redan timmar innan konserten har börjat.
Men det är inte Göteborgsbandets bomber och fyrverkerier som imponerar mest på Bråvalla i kväll.
Det är att se In Flames spänna sina övertygande muskler när alla vävnader inte riktigt vill åt samma håll.

Det är pressfotograferna som bevakat Panoramascenens tidigare torsdagsspelningar som entusiastiskt vittnat om bandets respektingivande sprakpjäser. Enorma bortom egentlig sans.
Och konfettin yr förstås redan i öppningslåten ”Only for the weak”. In Flames har ju efter några succédecennier blivit ett sånt där band som kan kosta på sig att börja konserter med extranummer. Ett band som utan illvilja kan beskrivas som svensk metals motsvarighet till Kent. Att Anders Fridén kliver ut på scenen i kritvita kläder, från sneakers och ända upp till kepsen, är bara logiskt. Det är just såna små och egentligen helt ovidkommande detaljer som gör det lätt att omfamna In Flames, som har blivit så tryggt att inga av genrens skrivna eller oskrivna regler betyder nåt längre. Ingen i bandet kunde bry sig mindre.
Men det är ingen spikrak väg Göteborgsbandet tar den här orimligt junikalla Bråvallakvällen. Efter attackinledningen får framför allt Fridén kämpa, redan i femte låten verkar frontmannens stämband vilja stämpla ut och lämna resten av sången till publiken. Inte ens Björn Gelotte och Niclas Engelin annars prickfria samspel kommer helt till sin rätt när några duons gitarrtoner ovanligt nog irrar bort sig i sommarkylan.
Men, In Flames är en imponerande arenaorkan som sällan eller aldrig mojnar. Som många gånger tidigare hittar kvintetten ny kraft, borstar av sig gruset och låter plötsligt så glimrande att de vilsna låtarna för en kvart sen känns som en feberdröm. Plötsligt bländar Gelottes genmaxade Schenker-harmonier igen. Anders sjunger med ett helt nytt självförtroende. När mörkret sänker sig över flygplatstivolit träder allt mer av In Flames ständigt vackra ljusshow fram och hjälper upp ”The chosen pessimist” till en vackert lågmäld bomb som till och med smäller intensivare än finalfyrverkeriet.