Ghost
Doom, Linköping.
Publik: Väldigt utsålda och tätt ihopträngda 700. Längd: Cirka 85 minuter. Bäst: ”Cirice” blir ännu tyngre och mer Slayersk live. Sämst: Den ickenärvarande ventilationen gör att luften står stilla. Bokstavligt talat. Fråga: Vågar gruppen verkligen fortsätta att så styvmoderligt behandla ”Infestissumam” även på festivalspelningarna?
Här kan du se Ghost i sommar: Sweden Rock i kväll, Göteborg (med Foo Fighters på Ullevi) 12/6 och Getaway Rock 8/8.

LINKÖPING. En ny sångare, färska ghouldräkter – och en fyrklöver världspremiärer i bagaget.

När Ghost värmer upp inför det egentliga uruppförandet av sin aktuella show i morgon natt gör de det i generösast möjliga form.

I sin fulla prakt kan det ju bli hur mäktigt som helst.

I december 2012 chockade Linköpingsvålnaderna hårdrocksvärlden genom att byta ut sin frontman – på scenen mitt under pågående spelning på hemmaplan. Ett kul och överraskande drag som gick hem så bra att tangentbordstalibanerna genast började racka ner på nykomlingen och envist hävda att föregångaren var bättre.

Så enkelt kan det tydligen vara att driva gäck med parallell nätverklighet där det tycks vara viktigare att vinna likes och virtuella ryggdunkningar än att egentligen tycka något av substans.

Givetvis fungerar ett sådant skämt bara en gång, och när den så kallade Tvåan nu lämnar över mikrofonen och mitran till sin yngre bror är det Papa Emeritus III som finns på scen från ”Genesis” och fram i mål. En figur som låter och ser ganska så mycket ut som sin föregångare, men som ändå har en något mer chosefri och avslappnad scenstil. Och som inte pratar svenska, gudbevars.

Med tanke på utarbetat konceptuella presentationen är det lätt att fästa för stor fokus vid just den, och bortse från att Ghost vid det här laget onekligen börjar få en såväl omfattande som övertygande musikalisk repertoar. I syftet att testa dess bärkraft i liveforumet luftas inte mindre än fyra låtar från augustisläppet ”Meliora”. Såväl ”From the pennacle to the pit” som ”Majesty”, singelsläppet ”Cirice” och ”Absolution” visar upp en mer gitarrbaserad och riffglad grupp, vilket gör att det känns rimligt att det i den övriga repertoaren läggs större vikt vid debuten ”Opus eponymous” än dess mer kommersiellt framgångsrika uppföljare ”Infestissumam”. Således inga ”Secular haze”, ”Body and blood” eller ”Per aspera ad inferi” – men däremot hårdrockstäta tagningar av hart när hela debutalstret.

Jag förutsätter att det kommer se ganska så annorlunda ut inom ett dygn. Att det här var ett exklusivitetsframträdande för de mest hängivna och redan frälsta.

En kan ju liksom bli troende för mindre.