ROCK Ett ganska häftigt sjok av Edward Elgars ”Enigma variations: Nimrod” tar upp de sista tre minuterna av ”The globalist” och ett pausspår samplar John F Kennedys tal om kalla kriget medan 1700-talspsalmen ”Sanctus et benedictus” leder lyssnaren ut i atomvinternatten.

När Muse slutligen drar på sig en pråligt uppsydd konceptkostym blir det inte direkt Nickelback-banalt, så att säga. Utan snarare ett samhällskritiskt, högtravande och pompöst verk präglat av allt ska med–attityd. Med extra arenamos och ambitionen satt någonstans strax under stratosfären.

På ytan handlar det om modern datorspelskrigföring. Ett slags distanserat, kliniskt och närmast akademiskt sätt att föra strid, där soldater på betryggande avstånd från själva slagfältet styr sina drönare och förintar utan att ens behöva få smuts under naglarna. Eller ännu mindre riskera livet på kuppen.

Ungefär som Matt Bellamy sjunger i femte spåret: ”You kill by remote control, and the world is on your side/You’ve got Reapers and Hawks, and now I am radicalised”.

Det är själva grunden till Teignmouth-trions sjunde studioalbum. Det är tillika deras första egentliga konceptskiva, på vilken vi får följa historien om en rekryt som drillas till att döda, gör uppror, får makten över kärnvapen – och spränger hela världen till sviskonsvängen.

”Drones” ser också Muse återvända till de aningen mer tillbakahållna musikaliska visionerna som präglade ”Black holes and revelations”. Förvisso tämligen bonkers i sin vilja att omfamna så mycket som möjligt på 53 minuter – från Rush och Pink Floyd till Queen, Depeche Mode och U2 – läggs större fokus på att lägga fram historien och tonsätta den på ett intressant sätt än att sväva ut i Igor Stravinskij-inspirerade minisymfonier likt ”Exogenesis”- och ”The 2nd law”-sviterna.

Det är en inriktning jag är beredd att stödja. Ett slags balans mellan koncentration och infallsrikedom som leder från en uppriktig attack på Bellamys exfru Kate Hudson i ”Dead inside” (textrader likt ”Confine me, then erase me babe/Do you have no soul?” och ”You’re free to touch the sky , whilst I am crushed and pulverised” talar sitt tydliga språk) till Ennio Morricone-filmiska stämningar (”The globalist”) och biffig riffrock (”Psycho”).

Rent musikaliskt har måhända inte alla komponenter samma relevans och omistlighet. Men nytillkomne producenten Robert John ”Mutt” Langes strama tyglar gör att ”Drones” är en konceptskiva som håller, såväl när det gäller själva historien som dess tonsättning.