Av naturliga skäl riktas många granskande ögon just nu mot thrash metal-veteranerna från Los Angeles.

Och det med rätta. Inte nog för att Slayer i september släpper sitt första album på sex år, en rad andra faktorer och (försvårande) omständigheter har gjort sitt till att ”Repentless” är något av en sen omstart för gruppen. För det första är det debut på nya bolaget Nuclear Blast, och tillika första skivan på 31 år som inte på ett eller annat sätt har övervakats av gamle  husproducenten Rick Rubin. Vilket på ett sätt mest kan ses som positivt, speciellt då medlemmarna har hävdat att den skäggige ljudprofessorns bidrag till senare alster var mer och mer sporadiska och oengagerade.

Desto mer bidragande till att orosklockorna kan klämta hos en del är att Dave Lombardo återigen har lämnat sin trumposition samt naturligtvis det tragiska i att Jeff Hanneman inte längre finns med i ekvationen på annat sätt än som kompositör till ett av spåren. Mannen bakom de mest klassiska av alla klassiska thrashriff – från ”Angel of death” till ”South of heaven” och ”War ensemble” – lämnade som bekant jordelivet i förtid för två år sedan och hans frånvaro som idéspruta bredvid Kerry King har fått många olyckskorpar att kraxa extra ljudligt.

En magsur kör som även undertecknad deltog i en smula då smakprovet ”When the stillness comes” släpptes lagom till Record Store Day den 18 april i år. Inte för att låten i sig var direkt usel eller ens dålig, men likväl en komposition utan egentlig kraft och tryck som står värdigt The Big Fours mest ondskefulla gäng.

Därför känns också nu aktuella förhandslyssningen, på titelspåret icke desto mindre, desto mer lugnande. Utan att på något sätt vara en sensationell klassiker i stil med ovan nämnda är ”Repentless” Slayer som låter som Slayer och som inte ska göra något annat. Än att spela hårt, argt, gudsknullande, snabbt och med en fradgatuggande Tom Araya vid mikrofonen.

Jag både gillar och godkänner det. Så här vill jag ha min thrash från detta gäng.

Jag både hoppas och kräver mer av den varan då albumet i fråga ser dagens ljus på det något illavarslande datumet den 11 september.