METAL En ganska talande händelse i den här ensemblens sentida karriär inträffade när de senast spelade i Stockholm.

I februari i förra året var britterna ute på turné med bland andra då väldigt glödheta Behemoth, och tanken var att de skulle dela headlineansvaret genom att avsluta varsin kväll. I huvudstaden föll den lotten på Cradle Of Filth, vilket visade sig bli en rejäl nit. Efter att Nergal och gossarna spelat sig igenom sina cirka 70 minuter valde nämligen en stor del av publiken att gå hem och då Danne Smuts och de andra gick på scen fanns kanske en fjärdedel av besökarna kvar i lokalen. Snopet om något. Men inte helt orimligt då gruppen på senare år har haft en konsekvent ganska ointressant formkurva.

Men inför arbetet med elfte albumet tycks något ha hänt som har väckt sextetten på allvar, vilket inte är så konstigt då hälften av sättningen byttes ut så sent som förra året. Speciellt rekryteringen av de båda gitarristerna Rich Shaw och Marek ”Ashok” Smerda är väldigt lyckad. De riffar och solofäktas med en glöd som känns både entusiastisk som elegant. Just tvillingattacken visar tydligt hur djupt ideologiskt rotad truppen är i klassisk brittisk heavy metal, och även om ljudbilden ofta är symfoniskt övergarnerad – det är ju ändå Cradle Of Filth som avhandlas här – känns balansen mellan rått och sofistikerat ovanligt välavvägd.

Är det här slutet för gruppens mörka år? Jag hoppas verkligen det.

BÄSTA SPÅR: ”Blackest magick in practice”.