ROSKILDE. Hits, hits, hits, lite bootyshaking, folk på scen och ännu några hits.
Pharrell Williams levererar klockren festivalunderhållning men den känns ibland som en överdos av feelgood.

Få har varit involverade i lika mycket tongivande populärkultur som  Pharrell Williams de senaste femton åren. Den här showen är som ett slags resumé.
Från de brötiga partyfusionerna med N*E*R*D över djup falsettfunk under The Neptunes-flagg via producentjobb och samarbeten med namn som Gwen Stefani, Snoop Dogg, Daft Punk och Robin Thicke till senare års soloskivor och den bubbelgumsfluffiga mysoptimerade superhiten ”Happy”.
Det är ett cv som man inte snackar bort. Och som om inte det vore nog är Pharrell väldigt bra på att ta kommandot över en festsugen festivalpublik. Trots att looken för kvällen – kaptensmössa och hawaiiskjorta – de facto främst leder tankarna till, well, Chuck Berry. Pharrells lurigt hukande sätt att lunka runt på scenen bär för övrigt även det vissa drag av Chuckens legendariska ”duck walk”.
Multibegåvningen från Virginia Beach har med sig fem dansare som får generöst med utrymme, bland annat ett helt eget medley med The Neptunes-producerade, rumpskakarvänliga nummer som Kelis ”Milkshake” och Britney Spears ”I’m a slave 4 U”.
Han adderar dessutom lite carpe diem-visdom (”How many of you guys know that you can change the world?”) innan han gör helt nya låten ”Able”, med Obama-inspirerat ”Yes we can”-tema”.
Tempot är högt och låtarna ofta komprimerade, allt för att inget ska riskera att bli tråkigt.
I en låt fylls scenen med dansande tjejer ur publiken, i en annan med barn (”the danish future”).
Bara en sån sak som att Pharrell öppnar godisbutiken med en helt ny låt, ”Freedom”, med precis lika snabbhäftande kvaliteter som ”Happy”. I finalen, när den kommer på nytt, känns den redan som en ny Pharrell-evergreen.
Första kvällen på Roskildefestivalen under en en klarblå sommarhimmel med mäktig fullmåne, där folk inget hellre vill än att hoppa runt till brottarhits, är givetvis denne entertainer en klockren huvudattraktion.
Men ”minsta motståndets lag”-känslan påminner också om en sockerchock. Det blir lite för mycket av bara det goda.
Pharrell Williams hade förmodligen kunnat nå ännu längre om han vågat utmana sig själv och publiken bara lite mer.