Elton John
Konsert i Botaniska trädgården, Uppsala
Publik: 8 603 personer, publikrekord för Botaniska.
Längd: Två timmar och 15 minuter.
Bäst: ”Believe”.
Sämst: Finalens boogiebonanza är svårsmält.
Fråga: Är det ljudteknikerna eller Eltons ego som ser till att Davey Johnstones gitarr ständigt åker jojo med mixerregeln? I annars fina ”Levon” är den plötsligt helt omöjlig att märka ens i solot – och ingen gör en enda ansats till att rädda den.

UPPSALA. Publikrekord, en spelglad huvudperson och en filmiskt ljummen sommarkväll.
Elton Johns första spelning i Uppsala sedan 1965 är en klassisk svensk picknick-konsert när den är som trevligast.

”Jag är väldigt glad över att vara tillbaka i Uppsala. Senast var 1965, jag var 18 år gammal och förband till The Zombies”.
Det är få artister som kan flirta med publiken med anekdoter som på några meningar sätter både stämning och konserten i ett nytt perspektiv. Efter Elton Johns enkla men välfunna välkomnande är det omöjligt att sluta tänka på den där kvällen för 50 år sedan, i en helt annan tid. Det sätter också strålkastaren på den här julikvällens viktigaste byggsten: brittens gedigna och välhållna låtkatalog.
Nu är det inte bara sångerna som gör återkomsten i Uppsala till en genuint fin upplevelse. Som underhållare sprakar det möjligen mer om Eltons blingkostym än sångaren själv. Men det är ändå en påfallande glad 68-åring som inleder tungt med en 25 minuter lång resa i albumklassikern ”Goodbye yellow brick road”. Redan i starka ”Bennie and the Jets” är han uppe från flygeln och hetsvevar med armarna mot publiken. Rösten finns där fortfarande, vackert och dovt åldrad, och de tongivande delarna i bandet har så lång historia med Elton John att de ibland knappt märks. Så perfekt bär de upp honom.
Sångaren gör inga oväntade tjurrusningar. Den skönt 70-talsstarka låtlistan är i stora delar bekant för alla som såg Elton John i Sverige senast. Men humöret håller i sig, både för sångaren och den picknickglada publiken. Med mys, vin i plastflaska och filtar på marken nästan ända fram till scenkanten blir kvällen mer trevlig än euforisk.
Och inget fel i det, tvärtom. Klassikerkavalkaden blir en gedigen inramning till en typisk svensk sommarkonsert.
Men det finns också en del som gärna hade fått ta mer plats. Som när Elton-nostalgiska bilder rullar på skärmarna i ”I’m still standing”. Och framför allt, som när sångaren tackar fansen som byggt karriären, pratar fint om sina 50 år på turné och hur det inte kommer vara för alltid.
”Jag vill se mina barn växa upp” säger sångaren. Det låter som hans sätt att säga att det förmodligen inte blir en tredje konsert här i Uppsala.