ROSKILDE. Skivorna är mörkare än domedagen.
Men i Roskilde skapar den unga hiphopscenens största stjärna ett gigantiskt block party.
Alla som säger att de åkte till Roskilde för att se något annat än Kendrick Lamar ljuger.
Eller så är de bara dåligt informerade.
Vad skulle årets festival annars handla om? Einstürzende Neubauten?
Det är en sak att se Paul McCartney avsluta festivalen. Man vet vad man får. De flesta har vuxit upp med musiken.
Det är en helt annan vibe att se en ny artist doppa gåspennan och skriva fortsättningen av pophistorien rakt framför våra ansikten.
För så är det när Lamar är som bäst.
Albumen ”Good kid, maad city” och ”To pimp a butterfly” är måttstocken för r’n’b och hiphop.
Det märks. Publikhavet framför Orange scen tar inte slut.
Skivorna tar vid där soulalbumen som släpptes i början av 70-talet slutade. Samma skit, annat årtal. Kendrick Lamar kanske formulerar sig annorlunda men det centrala temat har inte förändrats många millimeter
sedan Marvin Gaye och Curtis Mayfield – undergången bygger på en pestepidemi av rasism och fattigdom.
Att Lamar också kan vara partyts tequilashot, citron och salt är egentligen häpnadsväckande.
Som så många andra omger han sig med en malplacerad rockgitarrist och en trummis som skänker livekänsla till beatsen. Men responsen är som om Danmark vunnit VM-guld i fotboll, tack vare att Jesus från Betlehem satte sista straffen.
Kendrick Lamar reagerar direkt och ägnar sig åt att skruva upp energivolymen till elva och ett halvt. Publiken vrålar riffet i ”Seven nation army” så fort det råkar vara tyst i två sekunder och bär sin idol på sina vajande händer.
Versionerna av ”Bitch, don’t kill my vibe” och ”King Kunta” samt flowet i ”Poetic justice” är oemotståndligt våldsamma.
Men hitsingeln ”i” är konsertens kung. Kanske för att texten sammanfattar selfie-generationen på festivalen med tre ord:
”I love myself.”