COUNTRY Kacey Musgraves höll sin releasefest för ”Pageant material” på gayklubben Play i Nashville. Publiken fick tiaror i dörren och drag queens uppträdde till flera av låtarna. De mimade till musiken på en
catwalk.
Musgraves har inget intresse av att vara en del av countrymusikens
konservativa grabbklubb. Hon klär mycket hellre sin musik i regnbågsfärger. Refrängen i ”Good ol’ boys club” är en sorts programförklaring. Hon tänker inte vara medlem i en gammal herrklubb
med cigarrer och handslag. Och en till växel i en stor maskin låter inte så roligt heller.
Sångerskan och låtskrivaren från östra Texas är måttligt förtjust i regelverk. Många artister lägger ner stor möda på att definiera vad som är äkta country eller inte. Hos Kacey Musgraves, som drivs av ett flammande ”var dig själv”-patos är däremot alla välkomna. Hennes låtar är små feel good-filmer om missanpassade människor och utsatta kvinnor i en patriarkal värld. Att det som inte får plats i en countrytitel inte är värt att sjunga om är en gammal sanning. Och Musgraves texter är hela tiden lika kul och kärnfulla som popmelodierna. Många formuleringar borde vara broderade väggbonader i varje hem. Som texten om skönhetstävlingar: ”And it ain’t that I don’t care about world peace, but I don’t see how I can fix it in a swimsuit on a stage.”
En sak förändras dock aldrig. Varje anständig countryskiva måste innehålla minst en duett med Willie Nelson. Och ”Are you sure” är smått förtrollande. Kacey Musgraves borde vara en given gäst i nya säsongen av ”Jills veranda”.
BÄSTA SPÅR: ”Pageant material”.