Det senaste året har varit ett bra Hurula-år. Låtarna snurrar i radio, kritiker kramar och publiken öser på konserterna. Ibland mer än lokalen tillåter.
– De enda som har varit våldsamma hittills är vakterna. Jag försöker att inte slåss med vakter.

– Jag är inte så bra på intervjuer. Jag kommer säkert komma på senare vad jag borde ha sagt.

Robert Hurula Pettersson, känd som bara Hurula, är rätt obekväm framför diktafonen. När undertecknads fusklapp seglar ner i en regnpöl säger han glatt:
– Sådär ja, nu sjösatte du frågorna!

Men i sina låttexter vet han precis var orden ska placeras. De om kärlek, unga drömmar och rädslan för att fastna i en form. Drygt ett år har passerat sedan Hurula släppte sin solodebut med punkpoppig rock.

Han kramas av kritiker och publik och spelar på en ny scen ungefär varje helg. Responsen gör honom förvånad.

– Det här trodde jag verkligen inte. För om man ser på vilka band som finns så känns det ganska ohippt att spela rockmusik. Jag gjorde det mesta av min skiva när jag inte ens visste om jag skulle göra en skiva. Det bästa berömmet är att det kommer folk och är svinroliga spelningar.

Hurula jämförs med svenskspråkiga storheter som Thåström. Lite förutsägbart, tycker han, men det är ingen konstig parallell. Och det handlar inte bara om att han för några år sedan bytte Luleå och Umeå mot Thåström-mark – Stockholmsförorten Bandhagen.

– Jag har haft Thåström-vibbar hela mitt liv, eftersom jag har lyssnat på hans musik sen jag var liten. Jag tycker att han är svinbra fortfarande. Och ibland kan jag höra det i min musik. Men inte hela tiden. Jag är inte ett tribute-band eller nåt.

På Hurula-konserter brukar publiken vara mer punk än pop. Låttexternas känslor smittar av sig och publiken hoppar upp på scenen och kastar sig ut. Stagediving, alltså. Det gillas inte av säkerhetsvakter.

– De enda som har varit våldsamma hittills är vakterna. När vi spelade i Uppsala en gång kom en vakt och puttade vår ljudtekniker. Jag försöker att inte slåss med vakter, för de älskar ju att slåss. Men då kände jag att jag hade ett redskap i och med att jag fick ha en mikrofon den kvällen.

Han berättar inte vad han sa, men arrangörerna gillade inte vad de hörde.
– Sen ville de ha en officiell ursäkt från vårt bokningsbolag och från oss, men då ringde jag snabbt upp och försäkrade mig om att ingen skulle gå ut med nån ursäkt. Man gör vad man kan, säger Hurula och skrattar lite.

Han vilar inte på hajpen. Just  nu är Hurula på turné – men mest på helger. Under veckorna kan han vara med familjen och skriva på nästa soloalbum.
– Målet är att jag ska göra en till skiva. Jag håller på med det och tänker på det mycket. Jag ska spela in nåt i höst nån gång. Hoppas det blir bra.

Det lär inte bli något radikalt glapp mellan Hurulas sound i dag och nya skivan. Han är självkritisk och kastar bort skisser ganska lätt, säger han. Han letar efter en balans i låtarna, där det inte blir ”för pinsamt”, men inte känslokallt heller. Hurula tar också formuppdrag, som skivomslag åt andra.

Att leva på musiken är slitigt, konstaterar han med en suck. Det går ”nästan” nu.

– Det viktiga är väl att hålla på med skapandet, på olika sätt. Jag håller på med konst och musik oavsett. Och att uttrycka sig på olika sätt är jävligt kul.

När diktafonen har stängts av och kameran smattrat klart fortsätter den något oglammiga men trivsamma tillvaron i förorten. Hurula sparkar på sin cykel i några minuter, för bakhjulet sitter fast. Den röda bakreflexen flyger av, men snart rullar cykeln igen.

Han undersöker en död huggorm vid grusvägens kant, visar vägen till närmsta tunnelbana och cyklar hem genom Bandhagen.

I kväll spelar Hurula och hans liveband i det gamla industriområdet som vi gjorde intervjun i. Läs mer om det här och använd sökmotorer om du vill veta mer.