Låt oss för en gångs skull prata om elefanten i rummet. För en gångs skull inte släta över, se förbi eller undvika att nämna den.

Den är ju där, även om rummet i detta fall råkar vara en park i Brooklyn, stor och grå. Lite obekväm, liksom närvarande och kännbar, men likväl inte något givet samtalsämne.

För det går kanske hellre att diskutera att hårdrocksfarbrorn tar F-tåget ner mot okända marker för att se en countrysångare från Alabama som gör en gratisspelning inför Lena Dunham-tjejer och dudes i jeans med hög midja istället för att söka upp något närmare bekvämlighetszonen. Att det känns en smula underligt att stå i en kvalmig sommarkväll, varmare än den mest strålande dag på hemmaplan, och andas in haschrök, bbq-ångor och stadens alla dofter samtidigt.

Men, okej. Vi pratar om elefanten.

För även om Jason Isbell är en väldigt begåvad låtskrivare och sångare (litar ni inte på mitt omdöme i frågan så sök hellre vägledning från Markus Larssons fyrplusrecension gällande färska albumet ”Something more than free”) med en repertoar som ofta är rent ut sagt fantastisk. Traditionell och känslosam, men samtidigt relevant nog för att tala för sig själv i dagens musikklimat. Naturligtvis bäst då den är emotionellt superladdat akustik, men även intressant då volymreglagen vrids upp en smula.

Under de första 45 minuterna är det också den innerlige Isbell som presenterar sig på scen. Som ger oss ”Stockholm” redan som andra nummer, som bjuder på en hjärtligt superfin ”Cover me up” tillägnad hans höggravida fru och som är lika glad i att visa upp sina nya stycken som att spela låtar från den tidiga karriären.

Det är liksom bra och intressant ända till slutet, då 36-åringen slår i rockväggen tillsammans med några klumpiga låtar från karriären i Drive-By Truckers. Extranumren, blott två likväl, rycker dock upp denna stomptröttma och avslutningsnumret ”Super 8” svänger faktiskt riktigt hyggligt.

Men elefanten då?

Ja, den är ju där.

Det finns ju nämligen en komposition som står över allt annat Green Hill-sonen har gjort. Vi känner den som ”Elephant”. Den där sorgliga sången om den cancersjuka flickan som tappar hår, röker på för att lindra smärtan och sitter på barstolar som ingen gör längre. Ett hjärtslitande stycke i sig, som hade suttit som en harpun i hjärtat här i Brooklyn, samtidigt som inflygande plan mot LaGuardia. och JFK-flygplatserna sveper över scenen.

Det är elefanten i rummet. En stor och klumpig sak, men likväl en önskvärd sådan.

Och den är ju värd att prata om.