COUNTRYROCK Dröjer bara till spår två. Då börjar man jämra sig. Det är lite för bra, allting.
När Jason Isbell sjunger ”You thought that God was an architect…” och på några rader avslöjar en livslögn måste jag leta efter något att hålla fast vid.
Isbell växte upp i delstaten Alabama. När han var tonåring brukade hans mamma skjutsa honom till Muscle Shoals och andra små hålor. Jason var förtrollad av musiken som spelades in i regionens små men
inflytelserika studior. Framför allt hängde han med studiomusikerna som spelat på några av soulhistoriens bästa inspelningar. Han blev deras maskot och började sjunga Percy Sledge och Otis Redding. Och kanske var det där, när Isbell trots sin ringa ålder försökte överrösta och övertyga en betydligt äldre publik på barer och klubbar, som hans kraftfulla röst mognade. Nu kan den riva byggnader och
asfaltera motorvägar.
Jason Isbell svävar hela tiden mellan soulmusikens melodier och countrymusikens pragmatiska kärvhet. Om förra albumet och genombrottet ”Southeastern”, som bland annat innehåller den förkrossande ”Elephant”, var hans ”Darkness on the edge of town” är Isbell nu framme vid ”The river”-liknande storytelling.
Med utgångspunkt från sin egen familj kavlar han upp ärmarna och skriver raka osentimentala och glimrande arbetarlåtar med scener och karaktärer som sällan får plats i underhållningsindustrin i dag. Musiken hade kunnat tonsätta filmer som ”Boys don’t cry” och Peter Bogdanovichs ”Den sista föreställningen”.
Albumet har flera nyckelmeningar. En av dem finns i titelspåret: ”I don’t think of why I’m here or where it hurts, I’m just lucky to have the work.”
Börjar man lyssna blir man lätt sittande hela natten. Det är lite för bra, allting.
BÄSTA SPÅR: ”How to forget”.