GÄVLE. Det finns ett uppenbart problem som liksom kommer till sin spets här.

Låt vara att ensemblen har varit ständigt aktiv därefter, och tillika släppt 13 fullängdare sen dess, det är ändå de jättehissade ”Keeper of the seven keys”-låtarna de ständigt väljer att luta sig emot.

Naturligtvis är det synd . Speciellt med tanke på den form power metal-pionjärererna har visat upp på de två senaste albumen ”Straight out of hell” och årsfärska ”My god-given right” finns det nog med låtar att välja på. För att visa att det nostalgiska bara är en del av historien, en språngbräda som ligger mer än 25 år tillbaka i tiden.

Men det blir ändå ganska typiskt. Från inledande ”Eagle fly free” till avrundande ”I want out” är det just ”Keeper”-styckena som är kittet i setet. Själva inramningen som limmar ihop en timme och tio minuters lättsjungen och älskvärd tjolahoppsanföreställning till en underhållande förströelse.

Samtidigt önskar jag ju att Helloween hade mer mod. Att de vågade ge sitt färska material större förtroende, kanske släppte det förväntade och förutsägbara.

Till dess – visst är det kul och sympatiskt. Men knappast på ett sätt som gör att spelningen reser sig över någon annan jag sett det senaste decenniet.