Rrrritsch!
Lennys byxor spricker i andra låten och det är nära att klockspelen får hänga och kisa i kvällsljuset.
Annars finns det inte mycket att skratta åt.
Efter andra låten drabbas Lenny Kravitz av akut byxångest.
Hans rockiga läderbrallor pallar inte trycket.
De går sönder och Lenny får snabbt lämna scenen.
Gitarristen Craig Ross tänder lugnt en cigarett och resten av tiomannabandet rycker på axlarna och fnissar.
När Lenny till slut återvänder förklarar han snabbt situationen som uppstod i grenen och säger:
”Det här ska ju ändå vara en familjeföreställning.”
Ja, verkligen.
Men nu är det ju inte byxorna som är det största problemet med konserten. Plagget hade, med tanke på vad som komma skall, gärna fått hänga på vid gavel.
Hur kan ett stort tiomannaband med så mycket talang och soulkör och soulblås vara så tråkiga? Hur är det ens möjligt?
Det låter som om Godzilla har försovit sig, klampar runt i en morgonrock av cement och försöker bestämma sig om han vill lyssna på Hendrix, Zeppelin eller Sly Stone medan han gnuggar sömnen ur ögonen.
I Lennys musikaliska retrokammare har fönstren varit stängda sedan 1973. Det är rätt kvavt därinne.
Och det blir inte bättre av att han sträcker ut ”Always on the run” och ”Let love rule” långt bortom horisonten och bristningsgränsen. 20 minuter var. Plus ett trumsolo. Då blir spelningen ett chicken race mellan de som spelar och de som lyssnar – vem domnar bort och faller ihop först?
I ”Let love rule” försöker också en alltmer frustrerad Kravitz att piska upp en allsång som publiken uppenbarligen inte riktigt får grepp om. ”Leeeeet. Loooove. Ruuuuule”. Han är nere vid kravallstaketet och jobbar och sliter. ”Come on, Stockholm!”
Där får han ett extraplus för tapperhet i fält. Det påminner lite om när en förtvivlad Basil Fawlty piskar upp sin bil med en björkruska i ”Pang i bygget”.