R’N’B När Abel Tesfaye först introducerade sig för världen gjorde han det med svartvita fotografier och disiga beats, dold bakom hemliga aliaset The Weeknd. Hans allra första mixtape ”House of balloons” är något av det mest epokgörande som har spelats in under tiotalet. En musik som ingen riktigt hört tidigare, i skarven mellan snuskig R Kelly-r’n’b och kritvit Beach House-indie.
Nu gör The Weeknd precis tvärtom; han kommer ut som tillgänglig popstjärna uppbackad av världens just nu största hitmakare Max Martin och Kanye West.
Där storbolagsdebuten ”Kiss Land” lät vilse i sin ambition har ”Beauty behind the madness” självsäkert siktet inställt på topplistorna.
Refrängerna är tydligare, beatsen krispigare, sången fläckfri. I allt högre påfågelfrisyr tangerar Toronto-croonern stundtals sitt seriefigurs-jag. Gästerna – Ed Sheeran och Lana Del Rey – accentuerar ytterligare albumets syfte. Och det har gett resultat. I juli blev 25-åringen den första artisten någonsin att äga de tre översta placeringarna på Billboard-listan.
Men viktigare: på ”Beauty behind the madness” tar The Weeknd sitt uttryck vidare. Han kunde ju inte sitta på sin kammare vid laptopen och tycka synd om sig själv för alltid, hur vackert ljudet av hans självömkan än lät.
I stället vill han vara en Michael Jackson för sin tid. För ”Beauty behind the madness” har Michael skrivet över hela sig. Framför allt i tonen och fraseringarna, men även i viljan att göra popmusik lika svart som vit, lika disponibel som raffinerad.
The Weeeknds karriär så här långt är också en stilstudie i hur den moderna popmusiken fungerar just nu. Hur all musik, listpop som obskyra ljudmoln, existerar sida vid sida på internet. Det finns ingenting märkligt i att en artist från internets skuggsida plötsligt skedar dess kommersiella grädda. Därför är det fullt naturligt att The Weeknd gör duetter med Ariana Grande och Taylor Swift.
”House of balloons” är fortfarande den starkaste musiken The Weeknd har satt sitt ”XO” under. Men ”Beauty behind the madness” är någonting för honom helt nytt, och det är hela poängen. Även om albumet siktar mot himlen och når blott halvvägs.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!