STOCKHOLM. Timbuktu stänger Stockholm music and arts en otacksamt kylig sommarkväll. Men det är omöjligt att argumentera mot energin, värmen och svänget som strömmar från scenen.

Timbuktu har en hel del gemensamt med Thåström, gårdagens avslutare på Stockholm music and arts. Precis som ”Pimme” har Timbuktu ett troget kompband och ett så distinkt uttryck att han i perioder nästan riskerat att tjata ut sig själv. Men trots att han är framme vid sitt åttonde studioalbum och gjort otaliga turnéer (jag vet inte hur många gånger jag sett honom sedan början av 00-talet) har han lyckats behålla en förbluffande glöd och scennärvaro. Den 40-åriga Lundarapparen verkar helt enkelt fortfarande lika barnsligt förtjust i vad han gör som när han debuterade.
Kanske borde Timbuktu skiljas från några av sina mest nötta hits, som ”The botten is nådd” och ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”. Men det är en invändning i marginalen.
För ikväll anar jag en extra nytändning. I typisk träningsoverall, uppbackad av ett Damn! i pösiga arbetskläder, rappar Sveriges André 3000 med massor av glöd. Tillsammans lyckas de – femton år in i karriären – fortsätta att lyfta sin funk till nya nivåer. Det finns inga gränser för vart låtarna får ta vägen, ingen synkroniserad dans är för fånig. Körsångerskan – artisten Beldina – lyfter också helhetsintrycket, i synnerhet i kvällens bästa låt ”Missnöjd”, uppväxtskildringen från senaste albumet ”För livet till döden”. ”Karmakontot” och den rusande radiohitten ”Fallskärm” är också strålande, liksom när Jason Diakité hyllar Olof Palme genom Kartellen-covern ”Svarta duvor och vissna liljor”.
Och så länge SD fortsätter att plocka billiga, cyniska poäng måste Timbuktu fortsätta spela ”De luktar rök”, en låt han skrev 2002 efter att en vän visat honom ett flygblad från Nationaldemokraterna i Malmö.