GÄVLE. – Nästa gång när vi kommer tillbaka vill vi spela när det är mörkt… och ha mer tid på oss. Tack.
Det är lätt att greppa Biff Byfords invändningar mot en solstekt grusplan vid folkhemsssvensk middagstid och mot blott 60 minuter till sitt förfogande.

För nog ger en snart 40-årig verksamhet i hårdrockens tjänst öppningar för att fläka ut sig i ett omfång som är minst det dubbla. Med de förutsättningar som ges stryks exempelvis ”Dallas 1 PM”, ”The eagle has landed” och ”20,000 feet” ur ekvationen, vilket ger ett ofullständigt resultat.

Nu blir det ju därmed mest en parad av låtar som sitter fastnaglat i varje grånad hårdrockares dna. Ett besvis för att det inte spelar så stor roll om du ser ut som den som hämtar soporna på torsdagmorgnarna (Paul Quinn), står och sniggar på folkpensionsåldern (Biff Byford) eller heter Nigel Glockler och vevar cymbaler som om du vore dina barnbarn.

Det handlar om ärlighet och kvalitet. Som definitivt varar mycket längre än mellan halv sex och halv sju.