POP Musiken på Lana Del Reys album går långsammare och långsammare.
Det är som att hon försöker tonsätta ett hjärta som sakta slutar slå.
Med sin fjärde skiva befäster Elizabeth Woolridge Grant sin ställning som ett av de främsta konstverken om amerikansk popkultur.
Hon skriver in sitt namn i blodrött läppstift däruppe bredvid tv-serien ”Mad men” och regissören David Lynch. ”Honeymoon” känns över huvud taget som om Lynch har regisserat ett avsnitt där Don Draper flyr till Kalifornien i ett lönlöst försök att rensa ut sina demoner ur huvudet.
Precis som noirgenren en gång berättade blodiga historier som mainstreamlitteraturen inte ville ta i utan handskar fortsätter Lana Del Rey att vara ett alternativ som vägrar låta som något annat på aktuella hitlistor.
Resultatet liknar en serie av bländande vackra kortfilmer om allt det som inte slutar fascinera Lana Del Rey:
Ikoniska Hollywoodstjärnor på svartvita foton som aldrig åldras. Vintagereferenser som ”Hotel California” och ”Easy rider”. Den irrationella attraktionen till olycklig kärlek och farliga män. Den lika irrationella fixeringen vid våld och vapen och skönhet. Den dekadenta övertygelsen om att sex och droger kan vara nödvändiga och beroendeframkallande flyktverktyg. Det vackra och romantiska i att låta livet gå sönder, att falla fritt utan skyddsnät och nödlinor. I allt pampigare arrangemang sjunger Lana Del Rey om det som brukar kräla runt i människans undermedvetna.
Varenda skiva brukar först vara en liten besvikelse. Var det här allt? Musiken utvecklas med samma försiktiga tålamod som Van Morrisons. Det dröjer ett tag innan detaljer och melodier träder fram ur skuggorna.
Men de finns där, som de finns.
Sättet som rösten förändrar melodin när hon sjunger textraden ”there are guns that blaze around you” i titelspåret. Hur enkelt och stygnlöst hon väver in en av sina största förebilder genom att låna ett par sekunder från David Bowies ”Space oddity” i ”Terrence loves you”. Eller effekten av ”God knows I tried”:
…
…
…
Man blir stum.
Lana Del Reys person och musik har alltid väckt starka känslor och vissa fall hatiska. Är hon en kitschig fejk? Ett föredöme eller passiv antifeminist? Som hos alla stora artister sitter det nog mest i betraktarens ögon.
Poängen med Lana Del Reys skivor är de fungerar som speglar. Du kommer inte att gilla allt du ser eller tänker.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!