POP ”When doves cry”. ”Pop life”. ”Controversy”. ”Adore”. ”If I was your girlfriend”. ”Alphabet St.” ”Little red Corvette”. ”Purple rain”. ”The beautiful ones”. ”Let’s go crazy”. ”Raspberry beret”. ”U got the look”. ”I feel for you”. ”When you were mine”. ”I would die 4 U”.
Vi tar några låtar till:
”Why you wanna treat me so bad?”. ”I wanna be your lover”. ”Uptown”. ”The ladder”. ”Strange relationship”. ”Kiss”. ”I could never take the place of your man”. ”It”. ”Housequake”. ”Hot thing”. ”The cross”. ”Sign ’O’ the times”.
Ok. Några till:
”Forever in my life”. ”How come you don’t call me anymore”. ”Nothing compares 2 U”. ”Another lonely Christmas”. ”Play in the sunshine”. ”Sometimes it’s snow in April”. ”She’s always in my hair”. ”The most beautiful girl in the world”. Covern på ”A case of you”.
Och det är egentligen bara början.
I den uppräkningen finns inga höjdpunkter från de exklusiva NPG Music Club-albumen som bara nått de mest inbitna fansen genom åren, inga exempel på låtar som Prince skrivit till andra artister, varken den outgivna ”Train” från ”Sign ’O’ the times”-inspelningarna eller den fullständigt knäckande versionen av ”Still will stand all time” från bootleggen ”Small club”.
Man blir nästan förbannad av det slösaktiga överflödet. Om en annan artist hade haft sitt namn under en handfull av alla låtar som Prince skrev och spelade in under framför allt den kreativa haussen på 80-talet skulle vi fortfarande, över 30 år senare, ha rest statyer i 24 karats guld över honom eller henne. Från Minneapolis till Finspång.
Och musiken blir inte sämre med åren – den blir bättre. Just nu känns det som om Prince och Kate Bush ritade blåkopiorna för all modern popmusik av betydelse. Om någon skulle radera Prince från pophistoriens server skulle de också såga av trädgrenen för, exempelvis, FKA Twigs, D’Angelo, Miguel och The Weeknd.
”I got too many hits, man. I got too many hits!”
De flesta som var där på Way Out West under den första och enda konserten som Prince gjort på festivalen i Göteborg minns säkert var de stod, vem de höll om och hur det kändes när Artisten Som En Gång Döpte Om sig Till En Löjlig Symbol skrek det. Och vi måste nästan prata minst fem år till om hur bra ”If I was your girlfriend” var just den kvällen. Kommer gästande Kanye West någonsin att se lika lycklig ut igen?
Jag tömmer gärna sparkontot och ser Prince uppträda var han än spelar. Men en ny skiva?
Alla som älskar Prince med någorlunda kritisk hållning vet vad det betyder. Alla vet vad som väntar. Det blir alltid en större eller mindre besvikelse. ”Hitnrun phase one” är inget undantag.
Enligt en skruvad logik som nog bara Prince begriper släpps albumet exklusivt på en streamingtjänst som i princip ingen bryr sig om. Enda rejäla nyheten är att han inte spelar vartenda instrument själv och att han samarbetar med en annan producent och låtskrivare, Joshua AM Welton. Welton har en tydlig koppling till Princes aktuella band 3rdeyegirl – han är gift med trummisen Hannah Ford Welton.
Alla som fick eksem av 3rdeyegirls tunga gitarrer kan visserligen andas ut. All science fiction-rock har för tillfället lunchrast.
Men Weltons uppgift verkar i huvudsak ha varit att försöka få Prince att låta lite mer insmickrande och användarvänlig för samtiden. Funken och melodierna penslas med EDM och crunkiga hiphopeffekter innan de gräddas i ugnen.
Det är tveksamt om Prince kommer till sin rätt genom att försöka låta som en av sina främsta elever, Janelle Monáe. (”Million $ show”) Vem blir glad av musik där det verkar som om Santana jammar med Avicii? (”Mr. Nelson”) Och artisten som en gång skrev ”Darling Nikki” berättar nu om hur han ska få en hårdrockare att skrika av extas genom att gitarren ylar som en varg.  En varg som måste digga Rush, dessutom. (”Hardrocklover”)
Med lite möda och stort besvär hittar man ändå några spår som det går att återvända till. Singeln ”Fallinlove2nite” är en underbar poplåt där Prince låter förälskad i sin musik igen. Och ”1000 X’s & O’s” är nästan lika bedårande som sin titel.
Prince verkar gilla att använda månaden juni som ett verktyg för att skapa en sorgsen, ödesmättad och hotfull atmosfär. Året har nått halvtid, det blir antagligen värre.
I sista låten dyker ”It’s June” upp igen, som ett eko från ”Sign ’O’ the times”. Kanske ger det en bild av hur Prince, som påstod att internet var slut för fem år sedan,  ser på sina album i dag – en transportsträcka till nästa gig.
Där ”Sign ’O’ the times” fångade 80-talets politiska domedagsstämning handlar det senaste ”It’s June” om att råka bränna fast pastan i kastrullen.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!