HIPHOP Det finns en urgammal kritiker-regel om att den lidande konsten är den mest autentiska. Så vad gör artisten när ”det går bra nu”?
Trebarnspappan Petter – med ett fjärde barn på väg – verkar leva ett ganska gott liv. Åtminstone att döma av texterna på hans nionde studioalbum. Att rhyma om att gå runt i Birkenstocks, äta pasta med pesto och vara salongs på Prosecco är förmodligen det ärligaste han kunde göra. Svärta går aldrig att fabricera, sådant ser lyssnaren igenom.
Och när Petter rappar lyssnar man fortfarande. Han har det där tonfallet som trollbinder, eller är det helt enkelt så att man lyssnar för att han är Petter. Han finns liksom i den svenska popmusikens DNA.
”Jag har sålt skivor innan ni fick fucking bredband”, som han själv rappar i låten ”Kall vinter”.
Han har dessutom förmågan att skriva klatschiga refränger som framförs av en klanderfri skara gäster (Daniel Adams-Ray, Sabina Ddumba, Lilla Namo, Linnea Olsson med flera). Allra starkast är hösthymnen ”Tusen sorger” – med den alltid lika briljanta Duvchi – som verkligen kryper under skinnet.
Petter befinner sig kanske inte på samma kreativa Matterhorn-topp som i slutet av nittiotalet. Men som medelålders rappare med en lång karriär bakom sig är han både relevant och unik som artist i Sverige.
BÄSTA SPÅR: ”Tusen sorger”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!