ROCK Det började som ett skämt.
Eller rättare sagt – det verkade vara ett skämt, något som Ryan Adams roade sig med på Twitter och Instagram.
För ett tag sedan meddelande Adams att han tänkte spela in en egen version av Taylor Swifts senaste album ”1989”.
Vad? Vänta nu. Säg det igen.
Många fans, som antagligen ser sin idol som en direkt motsats till hyperkommersiell Max Martin-pop, blev förvirrade. Andra hoppade jämfota på ”gilla”-knappen och har de senaste veckorna frenetiskt letat efter rätt emoij för att beskriva glädjen. Ryan har lugnt arbetat vidare i sin egen analoga studio, omgiven av Slayer-memorabilia.
Taylor Swift själv älskade idén. Hon har trots allt bättre musiksmak än många svenska popkritiker och förstår att Ryan Adams är en av de finaste och bästa låtskivarna från USA de senaste 20 åren.
Är det en nyck? Är det en parentes? Är det ett tillfälligt tidsfördriv? Är allt bara en ironisk kommentar av något slag? Det är antagligen bara Ryan Adams själv som vet. Vad spelar det för roll? Vilken annan artist i dag skulle ens komma på idén, än mindre genomföra den? Men ännu viktigare – vem hade gjort det bättre?
Det ryktades om att Ryan Adams ville göra The Smiths av Taylor Swift. Men musiken stannar i stället vid samma hållplats som hans senaste självbetitlade album från i fjol.
Swifts melodier stoppas ner i samma vinylkonvolut som ”Damn the torpedoes” med Tom Petty & The Heartbreakers och Stevie Nicks ”Bella donna”. Den som vill kan också höra ett ”guilty pleasures”-sound som påminner om, tja, Rick Springfield eller The Wallflowers mer sentida AOR-klassiker ”One headlight”.
Det enklaste sättet att spela in en cover är annars att tälja ner arrangemanget till ett piano eller en akustisk gitarr och sänka tempot. Men alla tvivel på att Ryan Adams inte tar musiken på allvar försvinner så fort han börjar sjunga.
Och som han sjunger. Goddamn.
Jag måste höja volymen varje gång han berättar om den långa listan av ex-lovers med öm countryfalsett i ”Blank space”. Rösten är lika glimrande i ”Clean” och dess ”Kalifornien drömmer”-sound. Han sjunger ”Out of the woods” med samma smärtsamma inlevelse som när låtarna hette ”Dear Chicago” och ”La Cienega just smiled”.
Att coveralbumet fungerar över förväntan beror på att de grundläggande likheterna mellan Taylor Swift och Ryan Adams är fler än skillnaderna. Få andra artister har undersökt och ältat sina olyckliga relationer och hjärtan med samma obarmhärtiga envishet och allvar. Ingen detalj är för liten, eller för destruktiv.
Balladen ”This love” brinner starkast. Där har både Taylor Swift och Ryan Adams ett extranummer som kan avsluta vilken konsert som helst.
Goddamn.
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!