METAL Själva grundtanken är lika enkel som den är revolutionerande och kontroversiell.

Genom att ta black metal-scenens främsta soundattribut – skriksång, dissonanta mollriff och överljudstrummor – har Kaliforniengruppen lyckats distansera sig från allting som den borde vara enligt paragrafryttarnas främsta dogmer. Jag menar, det är väldigt långt mellan ”Chainsaw gutfuck” och ”Baby blue”, ljusår mellan xeroxkonvolut och en bjärt kolorerad förpackning likt den som omgav ”Sunbather” – och om (o)salige chefsideolog Euronymous hade varit vid liv hade hotbreven troligtvis gått likt Norweiganplan över Atlanten.

Låt mig ändå slänga in en liten brasklapp i svavelbrasan; låt vara för att Deafheaven genom att vara så ickeondskefullt vanliga men när det kommer till dess musik är det inte fullt lika revolutionerande. På tredjegiven fortsätter de spinna vidare på tankar som fötts fram av bland andra Altar Of Plagues och Alcest och hittar den där exakta nervbanan som leder från kargt helvetesmangel till humanistiskt varm shoegaze.

Det är just dessa kontraster, ständigt skavande mot varandra, som gör att ”New Bermuda” är en minst lika omtumlande upplevelse som sin uppburna föregångare. I stället för att utmana grundformen för mycket har George Clark och hans ideologiske och kreativt oumbärlige parhäst Kerry McCoy skruvat försiktigt i soundet, tänjt varsamt på uttryckstrådarna och skruvat upp det varmt mänskliga, samtidigt som bitterheten och den urbana existensångesten alltsom oftast tillåts kika fram.

Troligtvis vinner gruppen i och med denna skiva inga nya vänner inom hårdrockens mer dogmatiska undervegetationer. Deafheaven fortsätter att spela och verka för de som har ett öppnare sinne än så, och som kan hantera fler känslolägen än hat, besvikelse och ångest. Som vågar skildra det ofta hopplösa och förvirrande i att vara människa i en djupt orättvis och

Det ska vi vara väldigt tacksamma för. Och att Deafheaven fortsätter att tänja på gränserna för vad som är tillåtet i en snävt hållen genre.

BÄSTA SPÅR: ”Come back”.