Deportees fångar vår sorg och bedövande känsla av hopplöshet
av
Deportees
The big sleep
Stranded/Universal
POP Vart tar en vägen efter ett sönderhyllat album som blev en byggsten i nästan alla svenska rock- och popkritikers årslistor? En skiva som blev genombrottet på hemmaplan men som enligt rimlighetsprincipen borde ha tagit medlemmarna ännu längre i Sverige och åtminstone en bit på vägen internationellt. Ett album som på många sätt cementerade bandets sound och politiska aura.
Det undrade Deportees också. Skrivkrampen blev ett fult monster som slukade hundratals idéer och dödade inspirationen. Uppföljaren till ”Islands & shores” drog ut på tiden.
Och nej, ”The Big sleep” är inte samma omedelbara bomb. Inte på det sättet. Musiken är mindre direkt än på både ”Islands & shores” och ”Under the pavement – the beach”. Saknar med några få undantag den typen av låtar blir stammisar på radions spellistor.
Femte albumet är i stället något annat, ett påträngande mörker lika uppgivet som den blåsvarta undergång som har blivit omslagsbild. Sångerna behöver tid att mogna. Lång tid. Men för den som verkligen lyssnar blir de ödsliga nio låtarna ett mäktigt pussel där helheten är viktigare än bitarna var för sig.
Att Deportees har valt den vägen är förmodligen ingen slump. Det är väldigt lite som är det i Umeå-bandets intelligenta och detaljperfekta pop. Övertydliga refränger och hitklistriga melodier hade känts apart, märkligt och helt i kontrast till det bandet verkar vilja fånga i texterna. Precis som på förra albumet tar sångaren Peder Stenberg avstamp i en dyster verklighet, men som här är mindre bottnad i hans egen. De politiska tonerna i orden är lågmälda men drabbar obönhörligt. Med titeln som fundament sätter texterna fingret vår tids sorg, utanförskap, förtvivlan och den bedövande känsla av hopplöshet som snart borde vara omöjlig att blunda för även för samhällets mest obekymrade själar. Den där smärtsamma samtidsångesten som spränger i hjärtat och skriker om en förändring som aldrig kommer. När livet egentligen är för outhärdligt är vi ändå för upptagna för att bryta upp.
”We said we would get away
We never really took the time for it
There’s a million ways to lock a door
Not as many ways to open one
With my son in one hand and you in the other
It would be so easy, to never bother ’bout anything else”
Deportees har gjort ännu ett stort album med en plågsam påminnelse om att jordens undergång kanske pågår, mitt framför våra sovande ögon.
BÄSTA SPÅR: Det finns spår som är mer lättillgängliga, som den fantastiska förlorarhymnen ”Love me like I’m gone”, men ingen låt äter sig in i själen som avslutande ”Terror”. Så vacker och vemodigt uppgiven och en programförklaring för hela albumet.
VISSTE DU ATT: Deportees kasserade runt 1600 idéer med riff, versmelodier och texter innan femte albumet till slut passerade bandets självkritiska öron?
LYSSNA OCKSÅ PÅ: The Perishers ”Let there be morning”. Steget från Deportees till det här underskattade, lågmälda Umeå-bandet har aldrig varit kortare än på ”The big sleep”. Grupperna har ju också trumbegåvningen Thomas Hedlund som gemensam nämnare.
LÄS OCKSÅ: STOR INTERVJU MED DEPORTEES + BANDETS EGEN SPELLISTA MED UNDERGÅNGSLÅTAR
