Du har kanske redan hört dem med låtarna ”Så jävla bra”, ”Berätta det för Lina” eller ”Jag är här nu”. Eller måhända noterat deras framgångsrika coverlåtar, där Rihanna och Katy Perry tolkats om till göteborgsk hårdrock.

Men nu står Lillasyster redo att visa att de är mer än ett simpelt karaokeland som lika gärna skulle kunna döpa om sig till Partypoliserna.

I faggorna väntar fjärdealbumet, kort och koncist döpt till ”4”, men redan i dag har Musikbloggen det stora nöjet att kunna bjuda på världspremiären av videon till singeln ”Krossat glas”. Och dessutom låta sångaren Martin Westerstrand Skans berätta lite om var bandet befinner sig just nu.

I början av skivkarriären använde ni er av konventionella albumtitlar, men nu tycks det bara vara siffror som gäller. Har ni slut på fantasin när det gäller titlar?

– Den förra skivan ”3” kändes som att musiken talade för sig själv så den behövde ingen annan titel än vilket nummer i ordningen den var. Denna plattan kallades för ”4” under hela skriv- och produktionsfasen och sedan målade min mamma Carin (som varit grafisk formgivare halva sitt liv) ett omslag med en ”4” och när hon gick bort i cancer i februari i år så kände vi att vi ville hedra henne genom att ha skissen hon gjorde som det faktiska slutliga omslaget och låta skivan heta ”4”. Den har väl en liten undertitel som är ”Beckna dol och dyrka Satan”, som är en charmig glimt åt att vi väl på ett par sätt tittar lite tillbaka i tiden med låtar och produktion på den här skivan.

Hur har din mammas bortgång färgat skivan?

Förutom att det drog ner mig i en rätt djup deppression de senaste två åren – sedan vi fick cancerbeskedet påsken 2013 – och därmed nästan helt tagit mig ur ekvationen att skriva musik så kommer det höras rätt mycket på texterna. De är en aning mörkare än vanligt. Ett exempel är ”Detta är mitt rop på hjälp”.

Vad kan fansen i övrigt förvänta sig av ”4”?

– Som vanligt så utvecklas väl vi bakåt och eftersom Roberto Laghi har producerat plattan så kan man kanske tänka sig att vissa saker låter en liten aning mer som de lät förr. Men utvecklats, det har vi verkligen inte gjort. Det är svängigare och dummare. Ren babianrock.

Ni har tidigare fått ganska så duktigt med radiospelningar med era coverlåtar ”Umbrella” och ”Roar”. Finns det någon liknande låt med i leken även denna gång?

– Nope. Nu får det vara bra med det där. Vi är ju praktiskt taget ett coverband vid det här laget, så nånstans måste vi nog dra en gräns innan vi måste döpa om oss till Partypoliserna eller något sånt.

Tidigare i höst släppte ni en demovideo till låten ”Detta är mitt rop på hjälp”, medan ni nu är aktuella med den första riktiga releasen från plattan. Varför denna strategi?

– Det var mindre en strategi och mer att allt tog sådan jävla tid med den här plattan, för att jag har mått så jävla dåligt i och med att min mamma gick bort. Så vi ville ge de få fans vi hade kvar något nytt medan jag försökte hitta tillbaka till någon form av livsglädje och plattan tog form.

När ni först startade under namnet Rallypack sjöng ni på engelska, men bytte till svenska i och med lanseringen av Lillasyster. Hur kom det sig?

– Under skrivandet av andra Rallypack-plattan så började jag sakna att sjunga på svenska som jag gjorde i Lok och började skriva låtar på svenska. Sedan spelade jag upp det för grabbarna och då tyckte de att det var väldigt bra. Och… så tog det över bara. Det går kanske att säga att Lillasyster åt upp sin tvilling Rallypack i livmodern.

Handen på hjärtat – vem är egentligen bandets egen Lillasyster?

Våra fans. De är alla vår lillasyster. Ser man det i stället som att ens lillasyster är lite smartare och förstår det stora hela kring familjen lite bättre, så är det väl Roberto eller vår manager Daniel Jelldéus då. De tar hand om oss vuxna rockbarntjockisar…