HOLLYWOODSOUL  ”Hello? It’s me.”
Hon behöver inte säga sitt namn. Vi vet exakt vem det är som ringer.
På nya singeln lånar Adele titeln, och på sätt och vis även inledningen, från en av de mest sålda och spelade soulklassikerna i modern tid – ”Hello” med Lionel Richie. Men där slutar likheterna. Där Lionel var skummad mjölk bygger den brittiska artisten och hennes låtskrivare alltid ett monument. Varenda låt ska vara lika spektakulär, påkostad och storslagen som månlandningen.
Jätten ”Hello” är inget undantag. Efter första versen öppnar sig en yta med så många kubikmeter att en katedral, två flygplatser och Midtown på Manhattan får plats inuti balladen.
Det kan vara utmattande att lyssna på Adeles actionladdade känslostormar. Ungefär som att trycka i sig tre James Bond-filmer med Daniel Craig i huvudrollen på raken. Plus en påse lösgodis för 400 kronor. Men tack vare rösten, instrumentet som gjort henne till världens populäraste soulsångerska, kommer musiken ändå lika nära som ett sent telefonsamtal på natten.
På promotionbilden till ”Hello” håller Adele i en telefonlur av den gamla, väggfasta modellen. En sådan med sladd. Som man inte kunde bära med sig i fickan. Nej, det gick inte heller att lyssna på Spotify eller logga in på Facebook med den. Bilden illustrerar Adeles karriär perfekt – retro är den nya framtiden.
I texten spelar Adele samma mörka och förkrossade karaktär som i ”Someone like you”. Vem ringer upp sitt ex tusen gånger? Hur många gånger kan man be om ursäkt efter att själv ha fuckat upp ett förhållande?
Men Adele kan inte gå vidare. Man kan nästan höra hur hårt handen kramar telefonluren av besvikelse när hon, närmast förnärmad, sjunger att hennes bön om förlåtelse ”clearly doesn’t tear you apart anymore”.
Det värsta är att personen på andra sidan har gett upp. Adele verkar prata med en telefonsvarare.
Det är obehagligt och vackert, och därför också så mänskligt.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!