Om det inte vore för ”Fisherman’s blues” hade The Waterboys sannolikt aldrig sålt ut Nalen två kvällar i rad hösten 2015.
Ändå är Mike Scott märkligt mån om att markera att det här minsann inte är någon ”fuckin’ folk rock show”.

När Mike Scott i början av 80-talet realiserade sina visioner om att ta den poetiska rocken hos Bob Dylan och Patti Smith och explodera ut den i episka, känsloflödande produktioner kom han och hans Waterboys åt en helt egen nerv. ”Big music”, som de passande kallade det.
Skivor som ”A pagan place” och ”This is the sea” gav bandet en stor publik men det är 1988 års album ”Fisherman’s blues”, där de gifte ihop rock med keltisk folkmusik, som blivit den verkliga klassikern.
Mike Scott ger oss visserligen titellåten som sista extranummer i kväll men verkar annars ha vissa problem med att det är fiol och mandolin-bilden av Waterboys som lever kvar.
Så till den grad att han säger att ”this is no fuckin’ folk rock show”, drar av en Chuck Berry-cover och lastar på mer än lovligt många nummer segtuggad bluesrock från senaste, måttligt engagerande albumet ”Modern blues”.
Den särpräglade, målande rösten har han kvar, och i gamla favoriter som ”Glastonbury song” och ”The whole of the moon” sjuder det om mötet mellan den skotske rockromantikern och det band av garvade amerikaner som backar honom och violinisten Steve Wickham.
Men det dröjer innan showen verkligen hettar till. Och trots att Scott sjunger ”I’m not bitter” i nya låten ”Still a freak” är det ibland lite svårt att tro honom.

The Waterboys spelar på Nalen även i kväll, samt på Lorensbergsteatern i Göteborg i morgon och Slagthuset i Malmö på måndag.