ROCK Under perioden januari 1965 till mars 1966 spelade Bob Dylan in tre album: ”Bringing it all back home”, ”Highway 61 revisited” och ”Blonde on blonde”. Skivorna brukar kallas ”The electric trilogy” och det är ingen överdrift att påstå att de förändrade rockmusiken för alltid.
Det var på ”Bringing it all back home” som folksångaren Dylan för första gången hängde på sig en elgitarr och gifte ihop sin explosiva poesi med rock’n’roll i låtar som ”Subterranean homesick blues” och ”Maggie’s farm”.
”Highway 61 revisited” var hans första fullgångna rockalbum och i höjd med Nashville-inspelade ”Blonde on blonde” hade 24-åringen redan nått så ikonisk status att kreativiteten fick flöda ut på något för tiden så unikt som ett dubbelalbum.
Bara för att illustrera vilket flow Dylan var inne i följer här samtliga låtar som spelades in och färdigställdes den 15 januari 1965: ”Maggie’s farm”, ”On the road again”, ”It’s alright ma (I’m only bleeding)”, ”Gates of Eden”, ”Mr Tambourine man” och ”It’s all over now, baby blue”.
De flesta får harva i decennier för att få ihop en liknande svit. Dylan behövde en enda dag.
Nu kommer ännu en välgjord volym i Dylans ”Bootleg series”, med fokus på vägen fram till låtarna på dessa tre album. Alternativversioner, repetitioner, halva tagningar. Minsta versionen av ”The cutting edge” är en dubbel-cd. Den största är en limiterad box om hela 18 cd och 357 låtar, med allt som över huvud taget finns på band från den här eran.
Jag har grävt ned mig i ”mellanboxen” om sex cd, med gedigna liner notes och inspelningskommentarer samt en snygg fotobok med mer och mindre sällsynta bilder.
Och visst är det här överkurs. Emellanåt blir det onekligen lite tålamodsprövande. Men för någon som verkligen bryr sig om den här musiken är det märkligt lätt att sugas in och bli en fluga på väggen i studion och besviket konstatera att boxen bara rymmer tre versioner av ”Positively 4th Street”.
Det känns rent av genuint kul att lyssna igenom alla tjugo tagningarna av ”Like a rolling stone”, som tar upp hela den tredje skivan, och förundras över att Dylan inte hörde att hiten blev till redan i tagning fyra utan var tvungen att göra ytterligare tio.
Det är fascinerande hur mycket som händer med ”Just like Tom Thumb’s blues” bara Dylan lägger in ett ”do” i raden ”I’m going back to New York City, I do believe I’ve had enough”.
Lika fascinerande är att Dylan alls övervägde det Bo Diddley-rockiga arrangemanget av ”Just like a woman”.
Och så vidare. Den som vill höra legendariska texter under utveckling, tramsiga Beatles-pastischer och lössläppt studiosväng med kompbandet The Hawks (som senare skulle bli The Band) hittar hur mycket som helst på ”The cutting edge”.
Men vill ni bevara Dylan-mystiken är möjligen en så här generös box inte att rekommendera. För det blir tydligt att även den här artisten, all sin glimrande begåvning till trots, många gånger tvingades nöta sig fram till magin.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS FLER STEENKAKOR HÄR!
LÄS ÄNNU FLER STEENKAKOR HÄR!