Hej Glasvegas. Eller kanske snarare ”Hej James Allan, sångare i Glasvegas”. Du och ni är skyldiga mig fyra hundra sekiner efter er julkonsert på Södra teatern igår kväll. Eftersom James sedan en tid tillbaka verkar bo på Södermalm i Stockholm kan vi ses vid Björns trädgård i eftermiddag för pengatransaktionen. Vi kan säga att vi ses vid Maxi-grillen kring klockan 15.

För igår kväll. Jag hade sett fram emot denna julkonsert – som annonserats som ”Glasvegas – a special Christmas show with friends” – alldeles för mycket sedan biljetterna släpptes. Alltså verkligen sett fram emot – alldeles för mycket. Och så får man detta. Den musikaliska motsvarigheten till att öppna Aladdin-asken och upptäcka att både det övre och det undre lagret är utbytt mot marmeladkulor. Ett rörigt hopkok av gammalt och nytt – jultemat var minimalt – och medlemmar ur Hurula som mest kända gäster (förvisso en bra gästning men ändå – varför smälla på stort på affischen och sedan leverera så lite). Och varför skulle man ha en halvtimmes paus när det ändå var så ofokuserat ihopsatt. Så mycket missad skönhetssömn för vad? James Allan återkommer gång på gång till hur förvånad han är över att publiken fortfarande bryr sig om hans band och jo – efter gårdagen förstår jag precis vad han menar. Nu lämnar jag detta haveri och Glasvegas bakom mig. Men någon är skyldig mig 400 kronor. På riktigt. Det är dock inte James Allans mamma som gästade kort på scen. Hon var gullig. Älskar folks mammor. Så mysiga.