ROCK När jag var liten hade min storebror ”The river” på ett kopierat kassettband av märket TDK.
Låttitlarna var prydligt uppskrivna med blå kulspetspenna. Efter att brorsan tog körkort blev kassetten min barnvakt. Så fort våra föräldrar var borta på helgerna och buggade till ett dansband brukade brorsan ta med mig i den första bil han ägde, en begagnad ljusblå Golf.
Vi svängde in på ”raggarrundan”, en obligatorisk rutt som sträckte sig runt den lilla stadskärnan i centrala Kiruna. Alla var där, i en lång och långsam bilparad, speciellt om somrarna.
Kiruna hade arbetarklassens stoiska schema. Äta, sova och dö på veckan. Leva, supa och köra bil på fredag och lördag.
På 80-talet brann min hemstad av amerikansk 50- och 60-talsnostalgi. Många lokala förmågor lånade sin stil från filmen ”Sista natten med gänget”.
Men i bilen lyssnade jag och min bror varken på The Boppers eller radioprofilen Wolfman Jack. Vi hårdpluggade ”The river”. Och vi kände oss rätt ensamma om det.
Det var första gången jag hörde ”Out in the street” och ”Hungry heart” och ”Sherry darling”. När musiken ringde ut genom de risiga högtalarna hände något. Det var som om låtarna och texterna fick mig att se min egen hemstad tydligare – den fick fler färger och skarpare konturer.
Ingen kan egentligen förklara vad som händer när man första gången blir förälskad i musik som verkar handla om ens egna kvarter. Speciellt inte om den musiken är en hemlighet man delar med sin bror.
Man måste uppleva det själv.

Inför inspelningarna av ”The river” som började 1979 stirrade Bruce Springsteen rakt in i teglet av en återvändsgränd.
Rockstjärnan från Freehold, New Jersey, hade slagit igenom, slitit sig fram genom ändlösa turnéer, lyckats bygga upp en hängiven publik och hunnit fylla 30.
De andra medlemmarna i The E Street Band började skaffa egna familjer, de gifte sig och hade ett liv att återvända till när scenbelysningen släcktes.
Bruce Springsteen hade bara musiken och en växande rotlöshet som skavde och brände. Han kände sig som en betraktare i stället för deltagare, en kommentator, en person som tittade på från sidlinjen, någon som berättade historier som var förankrade i tomma luften.
Som han själv säger i boxens nyinspelade dokumentär:
”En story är inte ett liv. En story är bara en story.”
Men det han inte lyckades med privat kunde han kanske ändå hitta i musiken. Utifrån sin egen uppväxt skapade han karaktärer som levde i och inte utanför samhället.
Vad är saltet i tillvaron? Vad binder samman folk i familjer och äktenskap? Vilka är ”the ties that bind”?
Genom att använda countrymusikens klassperspektiv och dess sympatier för fattiga, utslagna och arbetslösa började han att skriva in sig i en djupare låttradition och ett större sammanhang.
Titelspåret på ”The river”, där Springsteens ifrågasätter hela den amerikanska framgångsdrömmen i en blodisande mening – ”Is a dream a lie if it don’t come true?” – blev dubbelalbumets hjärta.
Temat utvecklas i några av de vackraste och bästa nattballaderna som Bruce Springsteen någonsin har skrivit. Och än i dag verkar en ”Fade away” och en ”Stolen car” ha större respekt än en ”Two hearts” och en ”Ramrod”.

Men det är de barnsliga och bedrägligt enkla rocklåtarna, de som raggarbränner gummi i hög fart, som ger albumet en svårslagen dynamik. Alla som försöker härma Bruce Springsteen brukar missa hans grundläggande och totala kärlek till topplistornas popmelodier.
De vet inte att ”Hungry heart” bygger på ett pianoriff som Springsteen lånat från Four Seasons hitsingel ”Dawn (go away)” från 1964. De hör inte att The E Street Band ofta vill vara ett soulband som spelar rock, eller en popgrupp som spelar på ovanligt hög volym.
”The river” är framför allt ett fulländat popalbum där ambitionen är att fånga livekänslan i The E Street Band. Det smäller, kraschar och ekar, som om ett stort band uppträder i ett litet garage. Eller som om popcorn kokas i en jättekastrull.
Genom att låta lyssnaren gå i samma skor som ensamma tvåbarnsmammor och avskedade industriarbetare blev ”The river” indirekt en kommentar till den rådande lågkonjunkturen i USA i början av 80-talet.
Springsteen tog tydligare politisk ställning under ”The river”-turnén. Dagen efter att Ronald Reagan blev president i USA 1980 kommenterade han valet från scenen i Tempe, Arizona:
”Jag vet inte hur ni känner det, men jag tycker att det som hände i går är skrämmande. Ni är unga och många människor kommer vara beroende av er framöver, så det här är för er.”
Sedan ramlar han nästan framstupa i en sanslös version av ”Badlands”, en protest som ingen i den vrålande publiken borde kunna missförstå.
”The river” är en film som tonar ut i svart. I sista scenen, ”Wreck on the highway”, passerar en man en bilolycka på vägen hem. Dödsångesten släpper inte när han försöker sova bredvid personen han älskar. Han kan bara hålla om henne medan musiken klingar bort.
Bruce Springsteen försöker beskriva balladens vuxna insikter om att dagarna är räknade i boxens introduktion:
”… man har ett begränsat antal möjligheter att älska någon, att göra sitt jobb, att vara en del av någonting, att uppfostra sina barn, att göra något gott.”
Bandet mellan paret i ”Wreck on the highway” är kanske allt som finns. Blir världen större än så? Men den kärleken, dess mysterium och förgänglighet, skulle Springsteen undersöka närmare på andra album.

”The ties that bind: The river collection” är inte ett lika omfattande arkivmonument som föregångaren, den smått yrselframkallande ”Darkness on the edge of town”-boxen ”The promise” från 2010.
De tidigare outgivna rariteterna är inte lika spektakulära, rejält många låtar har tidigare släppts på samlingen ”Tracks” och fansens största snålvattenutlösare, den filmade konserten från Tempe, Arizona, presenteras tyvärr inte i sin helhet. Det vi får se är det som filmades.
Men tajmingen att boxen släpps i en nyreaktionär och högerpopulistisk tid är kuslig. Originalalbumets klassmedvetna kraft har inte minskat på 35 år, tvärtom.
Men det bestående budskapet och trösten med ”The river” är något annat.
På ”Born to run” från 1975 gestaltade Bruce Springsteen den unga rockmusikens löfte om att förändra sitt liv genom att fly, att söka friheten någon annanstans än i en kvävande stad full av förlorare.
Fem år senare låg bilen från ”Thunder road” i diket och brann. Ingen väg leder någonstans utan ett mål. På ”The river” återvände Bruce Springsteen till staden han lämnade med en annan, mer förlåtande blick.
Det finns en stolthet och styrka i, till synes, anonyma och blygsamma liv. Att lyssna på ”The river” i en ljusblå Golf, i en stad som urbaniseringen glömde mellan Polcirkeln och fjärran, var som att någon lade sin arm runt min axel och sa:
”Du räknas.”

”The river collection” – innehåll och fakta

”The river” (Originalalbumet, 2 cd)
Bruce Springsteens bästa skiva (eventuella diskussioner undanbedes). Dubbelalbumet släpptes i oktober 1980 och blev Springsteens mest sålda dittills. Singeln ”Hungry heart”, som ursprungligen skrevs för punkbandet Ramones, blev i sin tur hans första topp tio-hit i USA.

”The river” (indraget enkelalbum, 1 cd)
Första versionen som skulle ha släppts 1979. Innehåller bland annat annorlunda versioner av ”You can look (but you better not touch)” och ”Stolen car”, samt outgivna ”Cindy”. Frågan är fortfarande – hur kunde han rata ”Loose ends”?

”River outtakes” (1 cd)
Springsteens mödosamma inspelning handlade om att välja bort och inte lägga till. Mellan 40–50 låtar blev över. De flesta av låtarna här har släppts på samlingarna ”Tracks” och ”The essential”. Men följande elva stycken är exklusiva för boxen:

”Meet me in the city”
Nyinspelad sång över en glittrande popserenad.

”The man who got away”
Orgel-slamrig och enformig stomper.

”Little white lies”
Nervdallrande garagepop.

”The time that never was”
Får nackhåren att resa sig och hämta klockspelen.

”Night fire”
Samma desperata anda som ”Jackson cage”. Refrängen känns inte färdig.

”White town”
E Street Band knackar på dörren till Brill Building och Carole King öppnar.

”Chain lightnin'”
En föregångare till ”State trooper”. Med tydliga lån från ”My sharona”.

”Party lights”
Tolvsträngade Rickenbacker-gitarrer ringer i natten.

”Paradise by the C”
Studioversionen. Ett berusat barband får bord och stolar att flyga.

”Stray bullet”
Gastkramande vacker ballad som overkligt nog inte släpps förrän nu.

”Mr Outside”
Skissartad akustisk demo med sockermelodi. Tankarna går lite oväntat till Jonathan Richman.

”The river tour, Tempe 1980 concert” (dvd/bluray)
Inte allt, men ändå. Ändå. Det här är en artist och ett band som inte finns längre. De inleder med ”Born to run” — inleder! – och sedan tar de i ännu mer. Attacken och tempot och energin är som att någon snabbspolar musiken i fast forward. Springsteens besatta blick borrar sig igenom kaklet. Han hoppar nästan ut ur sina kläder. Ljudet och bilden slår naturligtvis alla existerade bootlegs. Lägg till versionerna av ”I wanna marry you” och ”Drive all night” på det och… ridå.

”The ties that bind” (dokumentär, dvd/bluray)
Hygglig dokumentär där en grånad Bruce med stor eftertänksamhet och tydligt vemod berättar om inspelningarna.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

BOSSBONUS! BOSSBONUS! BOSSBONUS! BOSSBONUS! BOSSBONUS!

Det finns mer.
I boxens dokumentär kan inte Bruce Springsteen längre minnas hur många outtakes han slängde bort längs vägen under inspelningarna av ”The river”. Det var en del. Det var en hel del.  Många har getts ut genom åren, andra har stannat i arkiven. Vilket den överdetaljerade boken ”The glory days of Bruce Springsteen & The E Street Band” av kalenderbitaren Clinton Heylin visar. I den nämns en skiva som cirkulerade på skivbolaget Columbia 1993 – ett arkivprojekt som Springsteen just då jobbade på – med flera titlar som fortfarande inte har släppts officiellt. Däribland ”Chevrolet deluxe”, ”Janey needs a shooter”, ”Under the gun”, ”A thousand tears (William Davis)” och ”I will be the one”.
Lägg gärna till alla låtar som Bruce Springsteen gav till sin 60-talsidol Gary US Bonds under ”River”-eran i början av 80-talet: covern på cajunklassikern ”Jole Blon”, ”Dedication” och ”This little girl”, med flera.
Plus konserterna, inspelade i en tid där varje kväll kunde pågå i nära fyra timmar, då Springsteen brukade gå av scenen mitt i natten och högt undra ”Vad fan håller jag på med?” och setlistorna kunde innehålla runt 35 låtar utan en enda död minut.
Här är några exempel på vad som fortfarande finns kvar därute.
1,2,3,4…

”Point blank” fick många skepnader i studion. Det här är en av dem.

Den akustiska demon av ”Chevrolet deluxe” är en föraning av albumet ”Nebraska”.

”Janey needs a shooter” var aktuell under både ”Darkness”- och ”River”-sessionerna.

Bruce har gjort covern live, men aldrig gett ut den på skiva.

Gary med hela The E Street Band bakom sig, inklusive Springsteen. Springsteens egna version samlar fortfarande damm någonstans.

Kompletta konserten från Tempe, Arizona, 1980.

 

(Tack till Johan Hellsten för råd, tips och hjälp.)