ROCK Få album från senare år har gjort mig lika upprymd som David Bowies ”The next day”. Efter tio tysta år, när vi hade börjat acceptera tanken på att det kanske inte skulle bli någon mer musik från det här hållet, kom inte bara hans starkaste samling låtar sedan tidigt 80-tal. Sättet på vilket han och producenten Tony Visconti tog sig an albumet – oblygt återblickande på deras gemensamma historia men med en attityd som kändes mer modernistisk än nostalgisk – laddade musiken med en relevans jag hade slutat hoppas på.
Tre år senare kliver Bowie ytterligare några steg närmare händelsernas centrum.
”Blackstar” hör de facto till det mest radikala han har gjort under sina snart 50 år som artist i eget namn. Tankarna går rent idémässigt till 90-talsalbum som ”Outside” och ”Earthling” men där den ena av de plattorna var för söndertänkt för sitt eget bästa och den andra brydde sig lite för mycket om att låta som sin tid bottnar Bowie verkligen i det han gör på ”Blackstar”.
Förhandssnacket har handlat mycket om jazz, inte minst som singeln ”Sue (or in a season of crime)” pekade i den riktningen när den kom förra hösten. Bowie och Visconti jobbar med jazzsaxofonisten Donny McCaslin och hans band på ”Blackstar” men det är inte Bowie som försöker göra ett jazzalbum utan jazzmusiker som får fria tyglar att ta sig an mer och mindre typiska Bowie-idéer. Och det som händer i det mötet är nog en stor del av förklaringen till att den har sjulåtarssviten känns så angelägen.
Den inledande titellåten är en tämligen trollbindande minirockopera på tio minuter, som tar vid ungefär där den Scott Walker-anstrukna ”Heat” rundade av ”The next day”. Den nya versionen av ”Sue (or in a season of crime)” har betydligt mer klaustrofobisk laddning än singeln. I ”Girl loves me” lånar Bowie ord från sin gamla favoritroman ”A clockwork orange” (”titty up this Malchick”). ”Dollar days” är en bedårande vacker ballad.
Linjen mellan låtarna är långt ifrån uppenbar men det låter som att Bowie spelar på nervtrådar igen, och han sjunger förstås fantastiskt.
På sin sextionionde födelsedag är David Bowie åter tillbaka framme vid kanten. Och ”Blackstar” sprakar av så mycket nyfikenhet att han känns allt annat än klar.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!