POP Förra våren besökte jag Tindersticks hemstad Nottingham. Jag är vanligtvis svag för brittisk tegelrealism, men Nottingham var – med sina stickande avgaser och studentfestspyor – i grådaskigaste laget även för mig.
Vistelsen har skänkt mig ny förståelse för Tindersticks. Jag har alltid tyckt om bandet men nu känner jag för Stuart Staples dysterkvistigheter på ett djupare plan.
”The waiting room” tonsätter alltjämt januaris hopplösa snöslask men det finns någonting ljuvt och hoppfullt också, som visste Staples och hans orkester att våren knoppas därunder.
Briljansen i deras tionde album – i synnerhet i vårt upptrissade tiotal – är hur musiken vågar vara fjäderlätt, långsam och utmanande.
Ge Tindersticks en timme av din odelade tid och du kommer att bli belönad.
BÄSTA SPÅR: Lhasa de Sela-duetten ”Hey Lucinda”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!