UPPSALA. Titiyo har ett starkt nytt album och lysande elektroniska klubbambitioner.
Men showen står ibland kvar med ena foten i replokalen.

Innan Titiyo Jah rundar av ordinarie set säger hon att hon aldrig ska glömma den här kvällen.
– Man har inte så många turnépremiärer, inte jag i alla fall.
Och så är det ju. Den här artisten har varit med i toppen av svensk pop sedan slutet av 80-talet men knappast skämt bort oss med livespelningar.
Att hon på höstens lysande album ”13 gården” slutligen växlade över till svenska kändes lika logiskt som begåvat. Dels för att hon med sin naturliga coolhet glider rätt in i smeten även i den nya vågen av modern svenskspråkig pop. Men också för att väldigt få sjunger mer trovärdigt om Stockholm. ”Solna”, ”Jag lovar” och ”Taxi” låter redan som moderna provinspopklassiker.
Showen baseras kraftigt kring nya albumet, och med backning av trummor, tre keyboards och lite gitarr bygger Titiyo på låtarna med mer tyngd, mörker och kantig elektronik. ”Talking to the man in the moon”, tillägnad låtens störste supporter Kjell Alinge, vinner kanske mindre på den sortens behandling än ”Come along”, som blir suggestiv voodookrautsoul.
Titiyo beskriver sig själv som en ”kulturkrock”, både i den själfullt politiska ”13 %” och i en kul barndomshistoria om hur pappa high life-musikern en gång kom hem till Sollentuna-villan med en levande get.
Hon får fin körhjälp av publiken i ”Longing for lullabies”. Men mellan varven känns hon också oväntat blyg, ibland rent av lite tvekande, som om hon och bandet fortfarande stod kvar i replokalen och inte riktigt litade på låtarna. Vilket dämpar intensiteten en del.
Möjligen beror det på att det var länge sedan senast, men oron är förstås helt obefogad. Här finns en så stark röst och så många bra minimalistiska idéer att det genom att bara skruva lite till torde gå att plocka fram en alldeles utsökt liten show.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!