POP ”Work work work work work.”
”Work work work work work work.”
”Wawk wawk wawk wawk wawk wawk wawk wawk.”
Den som missar vad låten heter efter första lyssningen måste antagligen kontakta öronläkaren. Det låter som om texten inte är klar och att Rihanna frilansar lite framför mikrofonen.
I väntan på försenade albumet ”Anti” har Rihanna släppt fyra singlar: ”Fourfiveseconds”, ”American oxygen”, ”Bitch better have my money” och ”Work”. Enda röda tråden mellan dem är att det inte finns någon. Ingen liknar varandra och tre av dem verkar inte ens vara aktuella för albumet. På Twitter kallar Rihanna  ”Work” för den första singeln från ”Anti”.
Drake gästar Rihanna igen. Att dra paralleller mellan olika eror i pophistorien är besvärligt. Det blir ofta som att ställa äpplen bredvid en påse med satsumas. Inga jämförelser i övrigt – men med tanke på duons popularitet är det ungefär som om Madonna och Michael Jackson hade gjort en duett 1987. Det är inte underligt att världens tyngsta mediahus blixtsnabbt länkar till låten på Itunes och Tidal för att skapa trafik.
I ”Work” tar idéerna slut i refrängen. Den ska hellre sätta sig än beröra. Men den mjuka produktionen, som ligger nära Drakes soloalbum eller houseduon Disclosure, är hypnotisk. Och det spelar inte längre någon roll om Rihanna sjunger dancehall eller soul eller pop – hon låter mer än någonsin som själv, och ingen annan.