De har väl inte riktigt materialet än.
Men med ännu starkare låtar kan sångaren Winston McCalls smittande scendominans ta Parkway Drive till de stora arenorna.

Kontrasten är komisk. Pausmusiken, en cheesy resa i 80-talshits med allt ifrån Men At Work och Simple Minds till Europe, har knappt hunnit ringa ut i Fryshuset innan Parkway Drive fullkomligt smäller på öppningsnumret ”Destroyer”. Med introkonfettin fortfarande hängandes i taket vevar australiensarna i gång metalfesten på bara några minuter. Snart gungar, utan att överdriva, hela golvet så många centimeter av publikhoppen att det inte ens är lönt att försöka stå still på Arenan.
Och mer än någonsin är det sångarens förtjänst. Utan att göra ned resten av metalcorekombon, det låter både tajt och massivt, är det svårt att inte svepas med av frontande Winston McCalls framfart. Den omedelbara publikkontakten. Den våldsamma energin. Det ständigt återkommande leendet. Att 33-åringen dessutom briljerar ännu mer med sin röst live än på skiva är direkt imponerande. Kraftfullt och helt sömlöst växlar han mellan sin allra mörkaste djupgrowl till gruppens mest hardcore-spottade verser.
Byron Bay-bandet är tveklöst på väg mot något större. Formen sitter, fansen är lyriska och showen är både snygg och effektiv. När låtmassan blir lika varierad och dynamisk som McCalls röst kan Parkway Drive nå ända fram. Tills dess blir det här en gedigen uppvisning i rak och okonstlad metalcore med både hjärta och genuin spelglädje.
Gott så.

HÄR KAN DU LÄSA FLER KONSERTRECENSIONER