För 27-åriga Nadia Nair är poesin viktigast. Sedan hon skrev sin första låt som 8-åring har hon sökt efter sitt sound och sin plats inom musiken.

Nu bärs de poetiska raderna fram av gitarrer som andas av indiska skalor, hårdare 90-tal, tung bas och beats och soulig sång. Den egna mixen kan bland annat förklaras med artistens rötter i Indien, Sverige och Malaysia.

Nadia Nair släpper debutalbumet ”Beautiful poetry” på eget skivbolag den 4 mars och har skrivit och producerat ihop med Johan Jonasson och David Axelsson från bandet Milano Sun.

Här kommer en smygpremiär på singeln ”Blow”  – och nedanför ett snack med Nadia Nair, om att leta efter sin plats mellan kulturer, återvinna ljud, att laga en jävla massa mat – och besvikelsen på musikbranschen.

Hej Nadia! Vad handlar ”Blow” om?

– Man kan tolka den på olika sätt. Antingen att man är hög och bara vill röka med sin älskare och blåsa ut allt det onda i livet – eller att rök är symboliskt sett något som är renande och ger utrymme till mer liv. Oavsett så landar det i att det är ”vi mot världen och vi klarar allt”, så länge vi är berusade av våra egna känslor.

– Jag ville försöka skriva till någon annan, för jag var så trött på att vara uppe i mig själv och mitt eget skrivande hela tiden. Men när den började kännas sexig insåg jag att det var min låt.

Varför behöver du göra musik?

– Någon gång i tonåren blev behovet av att uttrycka mig själv överväldigande… När man är en del av två helt olika kulturer blir facken som man oftast placeras i för små. Då gäller det att skapa en egen värld, där man får vara alla sidor av sig själv. Musikskapandet blev det enda redskap för mig som gjorde det möjligt.

Gör du något annat kreativt också?

– Nej… Jag lagar bara jävligt mycket mat när jag inte gör musik. Det är nog min andra passion i livet. Jag gillar att ha stora middagar för mina nära och kära. Ingen lämnar mitt hem hungrig, om man säger så.

Vad var det som fick dig att bli besviken på musikbranschen, så du startade eget?

– Jag såg en hel del korruption, krossade drömmar, ojämställdhet och feghet. Det kändes som att jag var en droppe i havet och jag blev tillsagd att vara någon jag inte var. ”Var mer exotisk, var mindre exotisk” och så vidare. Det kändes för gammalt och passé för mig. Jag blev inte imponerad. Jag ville ha mer … I den musikbransch som jag blev introducerad till fanns inte den frihet jag förväntade mig, så jag blev tvungen att skapa den själv.

Vilka är för- och nackdelarna med att släppa själv?

– Det är mycket learning by doing. Det är kaotiskt, men jag har lärt mig mer av att vara min egen chef och göra mina egna misstag än att andra gör dem åt mig. Ingen bryr sig lika mycket som en själv i slutändan, så man måste vakta sin egen rygg. Man bär på sina egna drömmar själv, sen hakar folk på som fattar grejen och då blir det sjukt kul igen. Jag vet var jag befinner mig, i varje steg av processen. Inget censureras för mig och jag censurerar inte mig själv för någon.

”Musik från 1000 år bakåt i tiden och 100 år framåt” står det i en presstext. Vad menas?

– Det är min polares ord, för jag har så svårt att sätta ord på min musik. Men jag tyckte att han prickade rätt. Jag gillar att jobba med analoga, organiska instrument och skapa beats och ljud som har något nostalgiskt i sig. Till plattan har jag hämtat mycket inspiration från sånt jag vuxit upp med – indisk musik, bharatanatyam, tunga 90-tals hip hop beats, 70-talsgitarrer som går från Hendrix till att låta som sitarer… Jag kan nörda hur länge som helst i detta ämne. Jag gillar väl att gå bakåt i tiden och recycla!

Om du var ett instrument – vilket vore du?

– Om jag var ett instrument skulle jag vara en harpa kanske… Svår att spela. Haha!

Vad ser du mest fram emot i år?

– Att äntligen släppa mitt album som jag har jobbat med i cirka två år. Att låta låtarna höras och att spela med mitt band. Fast nu blev jag nervös av tanken. Kanske är jag lite av en drama queen?