Mitt under inspelningarna i Kentucky stannar Basia Bulat upp och tittar på sina medmusiker.
Vad är det som händer?
Snyftar de?
Basia Bulat tänker efter och försöker beskriva de emotionella inspelningarna av hennes senaste skiva.
– När ditt liv förändras märks det i musiken. Det skiner igenom. Jag kommer från Kanada. De andra var tuffa amerikanska killar från Kentucky. Vi hade djupa samtal runt middagsbordet. Alla gick igenom olika faser och förändringar. Det var väldigt intressant och hjälpte mig mycket. Och när vi spelade in balladen ”Someday soon” började alla runt omkring mig att snyfta. Det kändes bra.
Det låter som gruppterapi.
– Det var inte riktigt så extremt (skratt). Men de visste att jag hade det tufft och de lyfte mig. På sätt och vis förändrade de mitt liv.
Är det viktigt att musikerna vet var du går igenom när ni spelar in musik?
– För mig är det positivt. Men det beror på hur du är som person. Vissa vill vara mer kryptiska och hemliga. Men den här skivan är inte kryptisk, tvärtom. Den är rak och öppenhjärtig och ska inte gå att misstolka.
Basia Bulat försöker inte att dölja att hennes nya och fjärde album, ”Good advice”, handlar om en separation. Hon är lika öppen med sin beundran för det amerikanska rockbandet My Morning Jacket och gruppens sångare Jim James.
På en karta är avståndet långt mellan London, Ontario, i Kanada där Basia Bulat växte upp och Jim James hemstad Louisville, Kentucky. Men musiken har en liknande anda och själ. Låtarna är både leråker och stjärnstoft, jordnära och kosmiska.
På något sätt var det bara en tidsfråga innan de skulle göra en skiva ihop. Jim James har handplockat musikerna, producerat musiken och spelar på vartenda spår. Dessutom har My Morning Jackets senaste album ”The waterfall” och ”Good advice” samma tema. Båda två handlar om att bearbeta ett krossat hjärta.

LÄS RECENSIONEN AV MY MORNING JACKETS ”THE WATERFALL” HÄR

I bland känns det som om Basia Bulat tar vid där de vackraste balladerna på ”The waterfall” slutar.
– Jag ville inte göra en skiva där jag ältar en sorg. Och Jim är bra på att pumpa upp musiken. Han tog mina långsamma demoinspelningar och ökade tempot och intensiteten på dem. Vi ville att musiken skulle ha en tydlig popkänsla. Inte pop som på hitlistorna, kanske. Låtarna får gärna vara lite konstigare.
Musiken är ofta upplyftande men texterna är Fleetwood Mac.
– Åh, tack. Jag älskar Stevie Nicks. Hon har verkligen influerat mitt sätt att sjunga. Men det känns aldrig som om jag har någon kontroll på mina låtar, var de kommer ifrån och hur de blir. Jag gräver fram dem ur sanden.
Album om separationer är en speciell och ikonisk genre. Några exempel: Bob Dylans ”Blood on the tracks”, Bruce Springsteens ”Tunnel of love” och Fleetwood Macs ”Rumours”.
– Hyfsade skivor, allihop (skratt). De har en sak gemensamt – artisterna vågar vara sårbara. Och om jag själv inte vågar vara sårbar blir det varken bra eller trovärdigt.
Kan inte sårbarhet vara skrämmande?
– Det är bra att vara rädd. När jag känner mig rädd känns det alltid som att jag utvecklas som artist och låtskrivare.
När du spelade in ”Good advice” – tänkte du på hur personen du uppenbarligen sjunger om skulle reagera när han lyssnade?
– Ja, men jag tycker att texterna är fina. De försöker inte att skuldbelägga någon. De är inte arga. De är fulla av komplexa känslor. Hur ska jag uttrycka det? Jag tror att jag ser på Dolly Partons och Whitney Houstons ”I will always love you” med andra ögon nu. Det finns mycket hopp i den balladen.
Förstod du din separation bättre efter inspelningarna?
– Jag tror det. Jag tror att de hjälpte. Inget hände för att någon av oss gjorde illa varandra eller tappade vår kärlek. Vissa saker går inte att kontrollera eller rädda av olika omständigheter. Det är det som är svårt. Att bry sig om någon av hela sitt hjärta och ändå inte vara riktigt där.
Är ”Good advice” en sorts försoning?
– Kanske. Det är möjligt. Men ”försoning” betyder att något var fel. Och ingen gjorde något fel. Att leva och växa och utvecklas är inte så enkelt. Och om ingen har gjort något fel så behövs det inte någon förlåtelse eller försoning. Jag tror att jag ville ge ut något som hyllade alla olika känslor och minnen, hur de än var och hur allt än blev.
Vilken musik lyssnar du själv på när du är ledsen?
– ”Breakaway” med Irma Thomas, definitivt den. Den är så upplyftande och sorglig på samma gång. Det har funnits dagar när jag har lyssnat på den oavbrutet. Det kändes som att jag levde i en David Lynch-film. Och ”Sea change” med Beck. Men den klarar jag inte av ibland. Det blir för mycket.
Lustigt nog har din musik spelats på hockeymatcher i Kanada.
– Eller hur? Det är fantastiskt.
Hockey är rätt stort i Sverige.
– Jag vet. Ni har många grymma spelare. Jag minns kaptenen i Toronto Maple Leafs.
Mats Sundin.
– Ja, Mats. Jag skulle vilja skriva en hockeylåt som spelas på matcherna när de gör mål eller mellan nedsläppen. Om jag klarar av det är en annan sak.
Du kanske kan skriva en låt om Mats Sundin?
– Haha, jag tror inte att låten kan vara så specifik.

SE BASIA BULATS EXKLUSIVA COVER PÅ JIM JAMES ”A NEW LIFE”

Basia Bulat sjunger ”Infamous” från senaste skivan ”Good advice”. Foto: Björn Lindahl

LÄS RECENSIONEN AV ”GOOD ADVICE” HÄR!