Bergmans rock är oerhört lagom
av
Amanda Bergman
Docks
INGRID/Border
POP Samtiden är ett blödande magsår. Flest Instagram-uppdateringar, Sats-timmar och Runkeeper-kilometer vinner. Allt kan mätas och bör rapporteras i realtid.
”Fitter, happier, more productive”, för att citera robotrösten på Radioheads album ”OK computer” från 1997 (då satt de flesta av oss fortfarande på långsamma telefonmodem, framför stationära tjockdatorer).
Tiotalets tempo avspeglas naturligtvis även i popmusiken. En väldigt stor del av den musik som görs för radio, klubben och internet är extremt maxad och komprimerad. De som skriker högst i klassen premieras, ingen får missa refrängen.
Amanda Bergman, 28, före detta Hajen och Idiot Wind samt sångerska i bandet Amason, verkar inte riktigt känna sig hemma i det. Hon försökte bo i Stockholm ett tag men nu har hon flyttat tilbaka till Gagnef-trakten i Dalarna.
– Jag tycker att det är fel tempo i vårt samhälle, jag tror inte att det är vår naturliga puls, sa hon nyligen i en intervju med DN.
Personligen har jag väldigt lätt att relatera till exakt det och kanske är det därför som jag uppskattar ”Docks” så mycket. När Amanda Bergman solodebuterar i eget namn är det med en musik som är inåtvänd och ärlig. Det märks att hon bara har satt sig ned vid pianot och sjungit det som hon haft på hjärtat. Låtar som ”Falcons” och ”Questions” har en helande kraft utan att för den skull ebba ut i ”Lugna blå timmar” och Lamino-fåtöljer. Även när Bergman och producenten och Amason-medlemmen Pontus Winnberg höjer tempot något, som i ”Taxis” och ”Flickering lights”, har musiken en sparsam air av doftljus.
”Docks” bryter med hitformler och nutidsgimmicks. Inga låtar sticker ut, men det är en styrka i sammanhanget. Samtidigt är Amanda Bergman en förvaltare snarare än en förnyare. Likt tjuren Ferdinand klär hon motstridigt och hantverksskickligt sin djupa röst i piano, stråkar och försiktigt blås. Musiken får mig att tänka på Fleetwood Mac, kompisarna i First Aid Kit och skivbolaget Ingrids nersuttna studiosoffor.
Som album är ”Docks” trevligt och oerhört lagom. Det är – för tydlighetens skull – en stor komplimang.
BÄSTA SPÅR: ”Falcons”. Titeln säger så mycket. En svävande hymn lika full av skandinavisk melankoli som ett flak folköl.
VISSTE DU ATT… Amanda Bergman skrev majoriteten av låtarna till solodebuten på bara två veckor. Det hörs, fast på ett bra sätt. ”Docks” är ett väldigt konsekvent album.
LYSSNA OCKSÅ PÅ: ”Chet Baker sings” med Chet Baker, en av Bergmans förebilder. Framför allt för det närmast konverserande tonläget.
