GÖTEBORG. Jonathan Johansson treatar oss med en lyxig teaterföreställning över sin karriär.
Efter nästan tre timmar längtar man ändå efter nästa akt.

– Han har bara en glad låt och den har han ju redan spelat, säger en tjej i toalettkön efter pausen som följer konsertens första 90 minuter.
Jonathan Johansson har gjort sig känd som en lika allvarlig som ambitiös artist. Helt i linje med sin historia av existentiella funderingar, teatermusik och skådespeleri ger han sig nu ut på en turné med namnet ”Trilogi”. I Sveriges tre största städer framför han stora delar av sina album ”En hand i himlen”, ”Klagomuren” och ”Lebensraum” i tidsordning.
Göteborgs Stora teatern är en utmärkt spelplats för skåningens finsmakarpop. Det är lyxigt att sjunka ner i röd plysch och se den visuellt generösa showen.
Konsertens kronologiska dramaturgi är talande för hur Jonathan Johansson bara blivit bättre och bättre. Där låtarna från sju år gamla ”En hand i himlen” känns en smula daterade växer konserten successivt.
Jonathan Johansson är en befriande trubbig scenpersonlighet. Han pratar om självmedicinering, dissar publiken när de inte förstår hans skämt och förklarar att ”Aldrig ensam”, som blivit ”nån slags bröllopslåt”, egentligen handlar om att vi alla är utslängda i ett kallt och meningslöst universum.
Som skildrare av den ensamma 10-talsmänniskan är Malmösonen lysande. ”Stockholm” är ett ensamt rop på hjälp från en andrahandstvåa någonstans utanför tullarna.
Men allra bäst gillar jag låtarna från ”Lebensraum”. Så när Jonathan efter pausen kommer in i en sarongliknande spa-rock och bjuder på samhällskritisk charter-funk med ögonblicksbilder från ungdomens Malmö når konserten sitt klimax.
Där har han hittat en musik som bara är hans egen och ett helt öppet avstamp för framtiden.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER!